Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 december 1838, sida 2

Att förundra sig öfver Magistraterls i Götheborg beslut, kostar B:co H:dr 3: I6. Trenne Jurister hade nyligen ett mål inför nämnde Domstol, och å sine principalers vägnar, af hvilka den ene var närvarande, anmälte de, att öfverenskommelse och förlikning i saken var träffad parterne emellan. Icke förthy fann Magistraten nödigt. att den. hvars principal var frånvarande, borde först förskaffa sig ny fullmakt: ehuru den han hade var in blanco. I denna nya fullmakt kom att olyckligtvis inflyta principaleus förundran öfver att Magistraten ansåg ny fullmakt behöflig, da sakföraren redan förut fått en med plein pouvoir att handla i förevarande mål: men för denna förundran blef han till sin förundran pliktsälld till 3 R:dr 16 sk. B:co, med åberopande af Rätt. B. 14 Cap. 7 S. Sam tiden för besvärs anförande nästan var förliden, då Protokollet utbekoms, och dessutom omkostnaderna för befrielsen från plikten blifvit större. än plikten sjelf, utbetaltes hellre botpenningen. — Vi kunna dock icke underlåta att förnndra oss öfrer, att Magistraten varit så sensibel: då i nämnde uttryck ej beståmdt ligger något otillbörligt, vanvärdigt, missfirmligt, eller fördömligt: ty att förundra sig öfver en sak, kan ju innebära ett erkännande af bristande förmåga att inse sakens rätta beskaffenhet: men Magistraten tycks här hafva tillämpat det på sin svaga sida. Ehuru en Domstol, om ock underdomstol, icke är någon understol, borde likvål ett så oskyldigt under ej så illa upptagits; ty troligen var den pliktfällde ej så vidskeplig, att han med sin förundran ville antyda att Magistraten gjorde några underverk. då ibland de värda ledamöterna väl icke finnes någon trollkarl; — han hade då med mera skål kunnat pliktfällas till lika böter enligt Missg. B. 2 Cap. 2 5. — Men, såsom den vise säger, sker intet nytt under solenge, och händelsen påminner om en lika casus för många år sedan i England, der en ung Jurist, som, pliktfålld för en dylik förseelse, beklagade sig för eu äldre Collega, och fick till svar: hade du känut Domstolen så väl som jag, skulle du ej förundrat dig deröfrer, hvilket svar icke tycks innebära någon compliment. — När nu alltså, enligt all logik, af tvenne hvarandra motsägande omdömen, det ena måste vara sannt (rigtigt och ostraffligt), det andra åter falskt (oriktigt och straffvärdt), blir alltså hår det rätta omdömet: att ingen bör, eller ostraffad får, förundra sig öfver hvad Magistraten i Götheborg gör och beslutar. Hvilket till allmän efterrättelse länder. I