Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 december 1838, sida 1

Läse-frukter. 2 — Skånska Correspondenten, som eljest tycks fråga lika litet efter Opinivnen,som vår Styrelse, har nyligen börjat afliandla dess malet. Blandsåsot vanligt, mycket falskt, innehåller denna afhandling dock här och der er sanning, framlysande, såsom en blixt i natten. Dertill räkna vi isynnerh den tanken, att det var en missledd opinion, som föranledde Sverges bidragande till störtande at den ende, som skulle kunna hafva hällit vär farligaste granne i tygeln. ja, att det var en förvillelse af alla Europas folk att erbjuda sig såsom offer för furstarnes befästande på sina gamla, nationerna så tungt tryckande throner, bländade af det aldrig uppfyllda, löftet om fria institutioner, och hvarigenom de, tvertom, för lang tid bes röfvade sig allt hopp om regeneration, i det de tillintetgjorde den Ende, som skulle kunna hafva päskyndat densamma. Vi åberopa, såsom bevis derför, ej hans krigiska bedrifter, utan fa-tmer de fredliga underverk, han, midt under krigets härjande buller, åstadkom. . Derrid rinner oss en sång i hågen, som vi för några år sedan sågo i en samling, under namn af Spanska Flugor från Pinden. och som ej synen oss utan salt; den lyder sålunda och bär namn af Demolritiad. Ha! ha! Rätt löjlig är dock verldens gång, och värd, min själ, en lika löjlig sång: Se. hur den efter höjd och storhet sträfrar, och dock derför, som för en jätte, bäfvar. : Knappt har den hunnit, i sitt yra lopp, att klättra upp till nägon klippas topp; af matihet darrar den i alla leder. och, hissnande, den åter tumlar neder. Och ser den någon stå på spetsen, fri från hvarje svaghets usla slafveri, och med förtjusning rymden öfverskåda, den fiuner i hans eldblick största våda. Och vinkar han upp till sitt sköna land, och sträcker hjelpsamt ut sin starka nand, och vill ur räddhagans bastilj den slåppa, den far af friska luften andetåppa. Dock skäms han att ej följa hjeltens vink, och kryper derför opp en instängd brink: Man maste dock sauvera apparencen, och, är det måjligt, stjäla at sig glansen. Men krypets rätta syfte är likväl, att göra ock den frie till en träl Hur skulle det, i stoftet, kunna tala att se en like uti solen stråla? Och har det ändteligen hunnit opp, intill hans fötter uppå höjdens topp, som molnen solen , söka de betäcka den höge, och hans ljusa låga släcka. Men lyckas det ej. fattar det hans fot, just då hans nåd det ödmjukt tager mot; som snölavin det drager honom neder, som gräshoppssvärm en ödemark bereder. En annan skara, som ej krypa kar ens upp till foten af den store man, med lurendrejarslughet undergräfver den starke, och med mullen henom qväfver. Dock höjer hela denna vilda hop för friheten ett Jacobiniskt rop; men om hon i förståndets skrud sig visar, med fanatismen bort den henne risar. Den bländas, famlar, rasar, blind och yr, och faller uti samma band den skyr, om den, lik Etna, sig ej sjelf förfärer, i det den underjordens flamma närer, Så smått och stort går om hvarann i qvaf, så rycktes ock den Ende i sin graf, den ende, hvilken verlden kunnat höja ur djupet, der den nu lär evigt dröja. Rätt lustigt är det dock att se de små, nu, som en afklippt fluga synes gå på rutan, utur grafven vilja sträfva, som de den store endast tänkte gräfva. Men han, han sträfvar som en Fenix opp ur grafven, i ett evigt högre lopp, ser maskarne på egna tyngden dra, dra, och skrattar högt, med sångarn, ha, ha, ha, hats