Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 december 1838, sida 1

endels emedan han redan glömt det, innan has hinner till en oss närmäåre period. Mången, ja de flesta hinna under undervisningstiden ej längre än ett stycke in i äldre historien och läsa sedan kanske aldrig mer någon annan historia, än dagens i tidningarne. Hvad nytta kunna de då väl hafva af en sådan isolerad kunskap? Den beröfvar dem tvertom allt intresse för ytterligare forskning, emedan de ej funnit sin första möda bes lönad, och de förblifva alldeles främmande för denna, den rigtigaste gren af mensklig odling, ty den innefattar mensklighetens uppfostran. De stå, som stora barn, inkastade i fadershuset, utan att känna det, oupphörligen samlande och vilsegående, utan minne, utan hopp, och just derför utan förmaga att fatta det närvarande. Vi medge, att det för vissa styrande kan synas ganska beqvämt. om mängden ej känner någon annan tidpunkt, än den, då det endast sanns herrar eller slafvar; men ljusets mästare böra åtminstone ej följa en sådan beräkning, och vi tro t. o. m. att regenterne sjelfva slutligen skola slå sig bättre ut med ett folk, som känner sig sjelft, än med ett, som ej har någon annan känsla, än oket på nacken och den fysiska styrkan i sina muskler, hvilken, om den en gång sönderbryter den alltför tryckande bördan, vildt härjar stad och land, tills den utmattad åter nedsjunker i förslappning. — Om man, deremot, enligt Geyers grundsats, äfven vid nistoriens studium började med det oss närmaste, som alltid mäste hafva något intresse för hvar och en, och nödvändigt väcka åtrån att veta, hvarifrån det härledt sig, så skulle man vettgirigt skrida från gren till gren, från källa till källa af historiens stora flod, tills man slutligen funne allt samladt i urkällan, och bade en sammanhängande kedja at historiskt vetande, hvars yttersta länk låge i Guds hand. Derigenom leddes man, dit allt bör ledas och alla vetenskaper också nn mer och mer strärfra. till ett religiöst betraktande af det hela, då man nu deremot, så till sägandes, ledes från Gud ut i verlden, utan att någonsin hinna ett mål. Och om man också aldrig i detta lifvet skulle hiuna så längt tillbaka, som till allt lifs, all historias ursprung, så blir man åtminstone hemmastadd i det närvarande, i sin omgisning. hvars före man bör verka medan dager är: efter den natten, då ingen mer verka kant, kommer morgonen, som sprider ljus öfver allt hvad som hår var mörkt. — En lärobok i historien, författad efter denna princip, vore derför högst Önskvärd; den vore svär, men säkert ej omöjlig att ästadkomma, och skulle otvifvelaktigt bringa nytt lif i det studium, som af alla minst får sakna det; men som på det sätt det nu bedrifves, likt många andra, hotar att blitva endast ett skramlande skelett, hvarimed man snarare skrämmer än lockar lärjungen. Att man borde börja med Fäderneslandets historia, följer naturligt af uppgikne grundsats, att först omfatta det närmast liggande. Hurfvud-aken vid denna, så väl som vid all undervisning vore imellertid goda lärare. En god lärare kan vånda äfven den afvitaste method, den sämsta lärobok till lärjungens fördel: en dålig deremot förderfvar kfven de bästa undervisningsmedel. Men det vore en orimlighet att begära det en lärare skulle vara lika skicklig, med samma håg omfatta alla de särskilda ämnen, hvari han, vid den un brukliga elassläsuingen. nödgas undervisa, derför får alltid det ena eller andra si efter, alltefter sam lärjungen flyttas från den ena till den andra klassen. Följden blir den, att hvad han förat lärt, blir honom nå-tan alldeles onyttigt; ty om han också får fortsätta det började studium, sker det åtminstone på helt annat sätt, hvarigenom det förra blir nentrali-eradt, enhet och sammanhang upphör, och lärjungen har, med all möda Å lärarens och all plåga å egen sida, slutligen lärt — ingenting. Hur skulle det eljest vara möjligt, att ynglingar, efter tio års begagnande af Skola och Gymnasium. och hvaraf 26 AA Å åtgått till latinet, oftast ej kunna öfversätta den simplaste seutonce? — Om deremot ämnecläsning infördes, så att hvarje lårare endast läste vissa älsklingsämnen genom alla klasser, så uppstode derigenom en enhet, som, utan tvifvel, skulle verka högst fördelaktigt på undervisningen. Vi dela derföre fullkomligt Geyers mening för denna method; men tra den ej böra inskränkas allenast till de högre klasserna, ehuru den der visserligen är angelägnast. utan jemväl begagnas i de lägre, så att den vidtager, der vexelundervisningen hör upphöra, nemligen efter inhemtandet af de första elementerna i låsning, skrifning och räkning ; ty långre anse vi skadligt att behandla menniskan som maschin. Se här de tankar, hvilkas uttalande föranledts af Geyers lika djupa, som snillrika behandling af Läroverkafrågan. Om de i ringaste mån kunna bidraga till utvecklingen deraf, så vore vi rikt belönta; dock vi äro det redan, och hvar och en skall blifva det, genom begrundandet af GCeyers fördomsfria satser i detta vigtiga ämne, hvarpå hela framtiden beror. och hela nationen kan ej annat ån med största intresse emotse deras högsta utveckling, nemligen omfattandet af den allmänna bildningens sista stadium : Universiteterne,