Lläse-frukter. Om en Tidnings-Redaktion vid sitt första uppträdande och fortfarande, genom frisinnade åsigter, väcker allmän uppmärksamhet: men sedan, så småningom, afviker från dessa äsigter , hvar skola motiverna till denna afvikelse från sig sjelf sökas, om ej i yttre, kända törhallanden och nådebevisningar, ifall man ej vill antaga en retrogtasle r01 -e i intellertnelt hänseende, hvilket vi dock skulle an-e som ett brott mot sumda förnuftet. Vidsträckt corresponder ce tycks ej vara nödvändig tl ucpsökandet af dessa motiver, utan endast liten uppmärksamhet på bröderna i piubliciteten. och så vida man Åaf frukten får döma till trädet , så tro vi, att. hvad också ma sägas deremot, man ej serdeles misstagit sig i nämnde slutsats från det vttre till det inre; och, då man, såsom älskande det reella. ej gör anspråk pa att i något at-eende vara Dichter, ej heller. i detta sall. blottställer sig att blifva Erdiehter. Förnekandet af öfvergangen från ett bättre till ett sämre, är imeltertid ett sägnande beris att man änun cj alldeles bitit hufrudet af skammen, och så långe är ånnu bättring möjlig. I anledning af senare tilldragelser i tryckfrihetsmål och oppositionstidningarnes, tillfölje deraf, förklarade missnöje med Juryerna, hafva styrelsens organer försökt att insinnera det oppositionen klandrade sjelfva principen af en Jurydomstol, och således frångått. hvad den eljest med ifver pastatt, nemligen Juryers införande i alla mål, der de möjligtvis vore användbara. och i fall dermed menas den princip , hvarpå vår Jury hvilar. så vore det också ganska väl, om denna upphäfdes; ty bättre är det då att blifva lagförd i vanlig våg, ån att dömas af en opinionsdomstol, der 23 merendels endast äro verktyg i maktens händer. Blefve deremot denna domstol sammansatt af idel opartiska mån, så vore säkert ingenting önskvärdare än ett så vidsträckt som möjligt användande deraf. Vi nåmnde nyligen om nödvändigheten för servila skriftställare att taga all möjlig stilistisk förmåga i anspråk, för att. så vidt görligt, öfverskyla sina svaga satser. I trots deraf förblifva deras framställningar utan verkan, emedan de ej granda sig på sanning. Det mest talande bevis derför är. att samma talang, som nu med en så öfvervågande kraft talar till Svenska folket, fordom, då den uppträdde emot detsamma, i det såkallade Fäderneslandet, endast gjorde sig till ett ätlöje, och i denna stund t. o. m. finner mindre anklang, då den ej vidrör saker af allmänt intresse, såsom i fjerde brefvet af ? Ställningar och Förhållanden, hvilket , oaktadt all den stilistiska förmåga, som utmärker det, så väl som alla dess föregångare, i egentlig inre halt ej uthårdar nägon jemförelse med dem, emedan det endast vidrör enskildtheter. Af offentliga bladen har man inhemtat alla de nådebetygelser, hvarmed Enropas Souverainer öfverhopat den store Thordvaldsen. Huru små synas de ej just derigenom, och hvilken heder sker ej dem, om han någongang sätter på sig dessa quiucaillerier, ej undanber sig hvarje titel. I det hela åro de dock att beklaga, som, med all sin makt och glans, äro så inskränkta med hänseende till medlen att uttrycka sin beundran för, sin hyllning åt Konstens Konung. — — Sophismerna i Rosen-Hindbeckska förklaringen öfver Justitie-ombndsmannens anmärkning, att i anseende till handläggningen af Crusenstolpes så kallade Majestätsbrott ej hafva gjort förfrågan hos Kongl. Maj:t, äro af våra Stockholmska medbröder behörigen lagda i dagen. Vi anse derför öfverflödigt att vidare utveckla dem, hvilket vårt tidningsutrymme. hufvudsakligen egnadt åt handeln, ej heller tillåter. Den förnämsta deraf kunna vi dock ej undgå att vidröra, för att så långt vi förmå såsta nationens blickar derpå, huru Rikets första Hof-Rått läst lagen och logikan.