Revolution och Republik: ska ord! hvilka förskräckliga ord för många, och likväl ser man dem såtitel på en bok, och på en bok, som till på köpet icke är ämnad att visa oss, rerolutionerna äro nagonting afskyvärdt eller onyttigt, eller att Republir någonting förhatligt eller samhällsvidrigt. Denna bok, som. i förbigaende spänner läsarens uppmärksamhet genom en ganska väl underhällen ställning af historiska resultater och genom, för att följa Stockholmst, vi skulle nästan våga säga oomkullstötliga, enkla, men kraftiga satupplyser oss tvertom att revolutionen, under vissa vilkor, kan vara en ändighet, en rättvis och nyttig handling, hvilken, rättfärdigad af makmissbruk och de maktägandes obesinnade framfart, blir en välgerning amhället, derest den utföres med sans och allvarligt åsyftar folkets allwa fördel, samt att stadga dess lagliga frihet. Författaren har, som cholmsbladet vidare så träflande yttrar sig, under ämnets behandling visig äga bade ande och kraft. att vara med om en revolution, då den mit i gang, och en republik, då den inträder. Då boken redan är uten i bokhandeln, torde ett och annat utdrag vara välkommet för många ira läsare, och vi välja till detta ändamäl det stycke, i hvilket författabeskrifver när en revolution later ursäkta sig. Å Om då ett folk är olyckligt nog, att hafva en styrelse, som miszer dess rätt. som föraktar dess röst, som, ur stånd att begripa tiden fatta dess läror, motverkar tidsenliga reformer, vägrar det förbättrini sina insitutioner, eller deri vidtar förändringar, så halfva, så skefva förståndslösa, att de rycka det gamla ur sina fogningar och göra det ännu sämre än det gamla; en styrelse, som af alla en sådans pretiver endast utkräfver de materiella fördelarnas och de yttre ceremohas. men försummar och misskänner det stora och upphöjda i sin att skydda den svage, försvara den värnlöse och återställa jemnn i rättvisans vigtskal: som endast idkeligen ropar efter folkets penar och fordrar dess tillbedjan. för det hon i sinnliga njutningar förr frukterna af dess svett eller bortkastar dem på sina gunstlingars ktliga skara; en styrelse, som trampar folket, hånar dess klagan, tillpar öronen för dess stämma och hvarken förstår eller aktar dess forgar. för att krypa för främmande makter, synnerligast dem, hvilka sa emot sig folkets enhälliga och grundade antipathier, som sluter sig en förmultnad kast. hvilken hon bemödar sig att uppresa till ett lif, den endast för ögonblicket kan erhålla genom folkets vanmakt och aliska död. samt smeker och darrar för hvarje korporationsoch skräåsesse. emedan hon i det ser en materiell makt, den enda makt hon tar: en styrelse, som, utgången ur trihetsidGernas sköte och under delarf insmygd i folkets förtroende. uppstigen till den höjd, dit hon it, stöter omkull trappan, som fört henne dit, glömmer sitt ursprung, ader sin fahna, och. lika litet bekant med sin pligt som med sin föräflas att få inträde inom legitimitetens leder. af hvilken hon förakoch för hvilken hon är på en gäng ett åtlöje och en styggelse, som för detta eländiga pris är böjd att uppoffra sitt eget folks rätt, lands fördelar, sin kronas värdighet, och som skule vi ja I. ta statens der hemäktiga sig henne, intill sjelfra hufvudstadens portar, blott hon ed finge frossa derinom och tillbedjas som en liten halfgud af de kryde halfmenniskor, hvarmed hon omger sig: en styrelse. som, känsloför alla högre åsigter, alla större syften. alla ädlare motiver, har en a åsigt, ett enda syfte. ett enda motiv: penningar: som för detta är ig att göra allt och tåla allt. som säljer landets heligaste intressen, er dess provinser, såljer dess ära, och skulle sälja sin egen själ, i fall funne någon köpare; som, ehuru hon svurit att akta ech vårda all et. samt framför alla andra, tankans frihet, pjunkar och väsnas och er och jemrar sig när denna tanka någon gång yttrar sig i ord, hvilej äro berömmets och smickrets; som fordrar en sådan gärd för hvarin likgiltigaste och lumpnaste handling, äfven dem, hon ej kunnat gå att göra, för sjelfva det nödtvungna användandet af statens anslag bestämda ändamål; som derföre söker på allt sätt undergräfva denna et, med uppenbara lagkränkningar, der hon vågar, och med hemliga Ikor, der de kunna användas; som till sina ändamål ej vet andra meL än dessa; som altid är svag mot den starke, och aldrig röjer styrI annat än emot den svage; som ropar på folkets deltagande och läans skatter, att underhålla en militärstyrka utöfver dess tillgångar, hvilhon endast ville använda till lekdockor vid dess krigsförlustelser på ercisfältet, men som aldrig vägar använda henne mot rikets naturliga der, emot hvilka hon icke ens törs vidtaga de nödvändigaste, af allmna rösten högljudast påkallade försvarsanstalter; en styrelse, som, ehuI ofta varnad, likväl aldrig visat sig uppmärksam och rättad af varnin1, som tvärtom till den grad afklädt sig all blygsel, att hon ej mer nar för afhöljandet äfven af sina oursäktligaste felsteg, sin smutsigaste het, sin lägsta och småaktigaste egennytta, som ej fruktar något anut än den fysiska styrkan, som bäfvar vid det ringaste sken af folkets igt att använda henne, men tror sig säker, när hon tätt omger sig d hajonetter, och icke ens har förstånd att undersöka hvad sinnesmuing lifvar desse soldater, hvilka förakta henne, aldraminst lika mycom det öfriga folket gör det — om ett folk haft det missödet, att många år dragas med en sådan styrelse, må det då, sedan alla vargsgrader äro genomgångna, alla försök att rätta henne. visat sig frukt