Du yttrar vidare, att det gifves en, på hvilkens nacke den allmånna oviljan längesedan satt sin häl. — Uff, då! hvad den måtte ha för en styf nacke! — Min är deremot ganska böjlig; också har jag under 17 år, som jag varit här vid de högre Läroverken, rönt mycken ynnest, godhet och vänskap, och ej, såsom en surmulen misantrep, blifvit förglömd vid glada tillfällen; kallar du således det bemötande jag rönt, ovilja, då vet jag ej hvad välvilja är; — men i ditt vränga sinne ger du alltid förvänd benämning åt begreppen; — hvarföre du tycks önska, att jag resignerade, kan jag ej förstå; då du väl vet, käre skollärare! att du ej duger till att succedera. — Af dina lanta latinska glosor: potor,vinum etc., synes klarligen, att du är afundsjuk öfver att jag, som till min fägnad har många vänner, stundom fär i deras sällskap tillbringa en angenäm stund; — men hvarföre skall du då missunna mig ett glas vin i godt lag; jag har aldrig missunnat dig din potatislikör i din enslighet. — Ditt yttrande: huru kunden J vänta att blitva hedrad med en vederlåggning? förefaller mig löjligt; — då du aldrig fatt nägon skrifvelse från mig, kunde jag ej vänta svar; och om någon vederläggning varit för dig möjlig, skulle den aldrig hedrat; detta göra sällan vederläggningar. Du säger: högst ogerna har den som skrifver detta uppträdt inför Allmänhetens; detta vederlägger du tillräckligt sjelf, du som så ofta och äfven nu onödigtvis besvärat Ållmänheten med din skrifklada; ty hvem har dertill uppmanat dig? — Beträffande mina nlärjungar, dem du alltid söker förklena, och anu lika osannfärdigt, som smädande kallar stampander; så är jag med dem ganska nöjd, och är glad att kunna berömma deras uppförande; kom du blott i häg deras visa rad till dig: Ne sutor ultra crepidam! —PAtt du, i hopp att bemantla ditt inre, anfört 1 Cor. 2: Il, är. väl bra; men lås och begrunda äfven Math. 7, synnerligen 16:de versen, — Som jag vet, att en skerapa på dig icke verkar och ait du ej kan följa råd; ty den råd lyder är vis; så vill jag slutligen ge dig en varnipg. — I förtroende sagdt. hafva flere velat gitva dig stryk för din sista epistel; men jag har bedt för dig; ty jag trodde det skulle vara obehagligt för dina aktningsvärda kamrater, om du skulle blifva inpryglad; — akta dig nu sjell; synnerligen för grannskapet af — Trätorget! — Gå icke heller i mörkret nedom Franska tomten: ty der är gräfd en stor grop, förmodligen en fisksump, att förvara lefvande fisk uti; emedan der aldrig tryter vatten: — gå ej dit! du kunde lätt falla uti och drunkna; — dock, den drunknar ej, som — som — är försigtig. — Du ser jag vill dig väl; men nu har jag ej längre tid med dig: jag bar angenämare göromål; jag läser neml. Tätlingsskrifter, insända till Kongl. Wet. och Witt. Samhället. Det föreljudes äfven att en skrift skall inkomma, kallad Bollas Monolog::; men den tros ej blifva mottagen; ty ämnet lär ej vara bland de — anständiga; — jag har sett den: jag tyckte den var något grof; men man sade inig, att den, såsom varande Bollas Monolog.-, h. e. uttryckande dess ord, tankar och känslor, ej kunde vara grof nog. A propos! känuer du den der Bolla? — Det skall vara en gemen persedel. Farväl! Bon Citoyen. — ä— —— —— — AA —