Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 november 1838, sida 1

(Insändt.) Min käre Skollärare! (Se denna Tidning N:o 39.) Sedan du blifvit vederbörligen kalfatrad af Coetus Ggymnasticus, d. . öfverbervisad om dina osanningar och laga insinuationer, bar du besvärat dig med att skrifva till mig; — men det skulle du ej gjort; ty det bekom dig illa, om jag ej hade medömkan med dig. Jag vill dock låta nad ga för rått, samt svara med nägra ord; likväl icke sör din skull, utan af aktning för allmänheten, särdeles pa aflägsnare orter, der kanske jag är lika litet känd, som du. Du börjar din skrifrelse salunda: Tystnande för en viss imponerande auctoriter ete. Ack! hvad det varit väl för dig, om du låtit det bero vid tystnaden; men: ven dåre kan ej tiga med sin egen skam; och af ditt yttrande skönjes tydligen, att du fått dig en välförtjent skrapa. — Du fortfar: vördande en utmerkt Gymn.Lärare, vill man nu icke vidröra kingiga saker? ete. Käre Skollärare! Hafva mina lärjungar lexat upp dig för dina osanningar. så borde jag visst nu skola upp dig, för det du så illa stafvar ditt modersmål (Jag vet att det ej är tryckfel t. ex. utmerki f. utmärkt, kingivat s. kinkiga); men du har väl värre. än bokstafssel på ditt skuldregister; och den som icke är nogräknad med en osanning, lår väl icke heller vara så noga med en bokstaf; hvadan du ock kallar dig sjelf oskyldigtt, då likväl jag och flera sett och vet att du är — skyldig. Du säger att ven Skollärares ställning i lifvet kräfver härdning wot lidande; men hvad ditt lidande vidkowmmer, är det ju sjelfgjordt, — och i härdning tror jag du gått långt. Du vill ock att han skall ha Åvana vid tystnad; detta förstår jag ej, om du ej menar, att du undervisar bäst, då du tiger. — — — Hela dina epistel är west ett utbrott af ilska och smådelse mot Gymuasisternes, som du säger, Skrifvare-Biträde; — Visxt är du att beklaga, då för dig sanningen förefaller så bitter; men du bör veta, att hvilken god medborgare som helst, gerna lemnar sitt biträde till försvaret af sanning och rått. — Du såger: Vdet är Ni, win herre (jag vill ej vara din herre, ty då bade jag en dålig drövpg), som medelst brefvens författande tillköpt er ett kart stillestånd; men jag, som aldrig baft krig, behöfver ej köpa stillestånd: du kallar mig såsom skrifvare-bitråde Vättfotad; — jag skrifver ej med foten, bvilken dessutom är förgod, för att låta dig känna, om ban är lätt; — du säger ock att jag är lättköpt; en motsägelse således, då du sörut sagt mig vara den, som köpt; — men jag är lika litet fal, som den corrergtärm, hvilken en viss (du känner honom väl) ville med penningar sörleda till förfalskningsbrott i en tiduingsartikel. — bDu ångrar sedan att du ej gjort undantag vid uttrycket törträflige lärares, sedan, som du tror, en af dem skrifvit mot dig: — men det ökar snarare hans förträfflighet; — för ötrigt är han öfver både ditt klander och beröm, hvilka dessutom äro af intet värde, — Vidare grämer det dig, att en stor man: till mig yttrat: vous tes un bon citoyenss: men, min lille Skollärare! Du får förlåia, att det År kuugsord; och du får väl låta dem gälla! — I ditt yttrande: Då Ni uppvaktade Honom med de vanliga versarne, ligger mycken både dumhet och osanning; — jag har aldrig uppvaktat Honom med versar; ty jag år oj sk framfusen, som du; detta anstår endast stadens respective auctoriteter; ach om jag blifvit hedrad med förtroendet, att vi dylika tilliällen vara Författaren, har det i dubbelt afseende varit mig en Jjuf pligt att göra det, så godi jag kunnat; — hade man anmodat dig, hade visst versarne blifvit — ovanliga —