derföre punktvis besvara detsamma. Början lyder: Af eder insäknda skrift är ljasligen ådagalagdt, på hvilken ståndpunkt af anständighet J befinnen eder. Ganska riktigt! Ty de som älska sanningen och hålla sig till den, befinna sig ju på en god ståndpunkt; men Heir Dixi! på hvilken ståndpunkt af anständighet står deremot lögnens Apostel? Vi glädja oss emellertid åt, att genom vår förra tillrättavisning hafva förmätt Hr Dixi, (hvilken är absolut samma person, som förra insändaren, hvilken då började med 2:ne osanningar), att denna gång åtminstone börja med sanning; men att dermed hölla ut i längden , det stridde mot hans andra natur: ty consuetude est altera natura. Vidare yttrar sig Herr Dixi: att så fräckt (? 1!) utpeka en tjensteman, hvars bana ete. — — vär ett ganska ondt tecken bland eder-detta vill med andra ord betar att rent ut säga sanningen, år ett ganska ondt tecken. Hvad omdöme skall väl allmänheten fälla om en dylik moralist? — Vi sörbigå här, äfven som längre ner, tiraderna om Tit. sjelfberöone, påminnande om regeln: Propria laus sordet. Hr Dixi fortfar: Ehuru den person, på hvilken er skrift syftar , aldrig befattar sig med något tidningsskrifveri!etc. Rodnade ej Hr Dixi, då han till Redactionen, der hans stil år känd, inlemnade denna osanning? Vi nästan betvifla det; ty ett latinskt erdspråk säger: rubescit, res salva est, hvilket vår snillrike Tegner försvenskat så: han rodnar, han kan ännu råäddas.— Hr Dixi brummar sedan deröfver, att vi understått oss ÅFatt påhelsa hans oskyldiga person: etc. Hvilken oskuld! Det var dessutom från vår sida endast återhälsning. Han säger vidare, att han ej Önskat möta oss på publicitetens forum; enär Ephorus och Collegium Gymnasticum lemnat honom rättsvägen öppen. UIvarsöre har då Tit. utmanat oss genom sin osanna smädeskrift? Jo! emedan ban ej bade någon rättsvåg nödig, utan blott önskade bemligen, dålömskt och under lånadt täckese, väcka förargelse och nedsxvärta en Corps inför allmänbeten, till hvilken denna corps, genom Föräldrar. Lärare, Anhöriga och Vänner. står i en helig och nära förbindelse. Hade ej Tit. balt denna onda afsigt, kunde han ju skickat äfven denna sin epistel upp till Coetus, da han fått skriftligt svar, och ej behöft anlita pressen om dess pablicerande, för att derigenom söka missleda allmänheten; men deri skall han ej lyckas, ty om den gäller Ovidii vers: -Nec vos decipiunt bland mendacia lingvae. Bäste Hr Dixi! Törs man väl fråga, — ten blif för all del ej ond! — om det är på rent allvar, som Hr Dixi kailar Coetus Gymnasticus för Stadens kostgängare och bannhertighets käril (3!); eller om, för gallans utgjutande i vnårvarande iudignations-Ögonblick-, denna stora osanning blifvit producerad? Vi få emellertid upplysa Tit. att af nägra och sjuttio. som nu frequentera Gymnasium , endast 7 å 8 hafva kostdagar, och det utan Tit. atgärd, samt att de åsriga dels häfva föräldrar här i staden. dels betala för sig i privata hus: — För öfrigt vilja vi läva Tit. förstå, att i dessa yttranden, hvarmed Tit. i sitt oförstånd trott sig skymfa, och hvari mer än Fo:delar år osanning, ingen skymf ligger; ty det är ingen skam att vara behöfvande , men en faslig stor skam är det att vara en ljugare; dessutom hafva bättre män, än Hr Dixi någonsin kan bli, i sin ungdom halt kostdagar. Sedermera yttrar Hr Dixi: Åatt ban, skoningsfull. ej vill nämna om edert oskickliga förhållande etc. — kors hvad han ändå är beskedlig! — Men — hast du mir gesehen! lik betjenten Longino i Slottet Montenero, hvilken ej tordes omtala något, men i distraction sade mer, ån han visste, berättar ock Hr Dixi en hel hop saker: allt. förmodligen, reminiscencer från hans egen gymnasisitid, hvilket ej är längre sedan, än att han ganska väl kan minnas det; ty ingen al nuvarande Coetus Gymnasticus har någonsin gjort, eller nehötft göra Åafbönför någon Lärare, hvarken i Skolan eller på Gymnasium; ty med Skolans Lärare hafva vi ej att skaffa, och för våra egna hysa vi förmycken aktuiag, tydnad och kärlek, för att mot dem nppsåtligea fela. Derefter kommer Hr Pixi med en förskräcklig hotelse, som slutas med orden: tagen eder väl till vara.ss — Uf! — kors hvad vi blefvo skrämda! — ha! ha! ha! Sedan omnämner han bollkastning och fror att ndet ieke år från s olungdomen man hör dessa tillon. Hvilka tillrop? Bolla, menas väl? men vi Gymnasister leka såtlan boll, och påstå saledes, att bolla enkannerligen tillhör Skolan. Vidare vittrar Hr Dixi: De finnas fikväl bland eder, hvilka han skaffat kostdagar och conditioner-: men detta är också en osanning; — deremot finnes någon. som för TitTan mistat sin condition; emedan rit. sjelf ville — för betalning, det förstås — bafra hesvär med hans disciplar. Slutligen säger Dixi (Dixi är väl första person, men Tit.nyttjande det beskedliga barnsprakettalar alleid om sig sjelf i 3:dje), att han lärt hemligheten att på lämpligt sätt behandla de unga och vinua deras hjertan-, och vi unga medgifra gerna att det för honom är — en hemlighet. Ehuru detta svar kunnat blifva både längre och skarpare. vilja vi dock sluta; och det med ett litet råd: Bäste Uc Dixi: håll sig beskedligt inom Skolan. och bry sig ej om Gymnvasiums ty vi hafra. kvilket Hr Dixi måst måågifra, förträffliga Lärare, hvifka med vishet och förstånd sjelfva gifva de rättelser, som behöfvas. Till yttermera visso erinre vi Tit. om det svar Apelles gaf den häcklande Skomakaren: Ne sulor ultra erepidam! hvilket vi för Tit. fritt men lämpligt så äfversätta: Bolla ej hit! I afseende på Bolla, åberope vi förklaringen i vårt förra svar. Må alltid väl! Coelus Gguinasticus