Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 september 1838, sida 1

AaA33333333333333tnnh STAN fe uppdukat en artikel ur Mariestads Veckoblad af det aldragodaste slaget. ANT Dess ensidiga syftning, att per fas et nefas svärta oppositionen, ligger så sa klart i dagen, att den vederlägger sig sjelf. och enligt senare förnimmel— ser är det ej otroligt, att den t. o. m. sörskrifver sig från sjelfva StutsTidningens grannskap. Att närmare vidröra dev, vore derför i det hela ei nödigt, om det ej vore hvarje rättänkandes pligt, att vid hvarje tillsälie aftölja den skefva och laga taktik styrelsens förfåktare följa vid försvaknandåt af oförsvarliga atgåärder; en taktik. som vida mer skadar den, än sjelfva dessa atgärder, ty man frestas derigenom att tro dem ej allenast härleda sig från brist på insigt, utan jemväl från brist på vilja: en tiv, som, om den får rorfästa sig i nationen, hotar att fullkomligt undergrätsa statsbyggnaden. Att den, genom dylika medel, numera skulle kunna tro sig sla folk blånor i ögonen, är knappt tänkbart, IIufvudsahliga syttet med Mariestads-artikeln tycks nemliger vara afskaflandet af all opposition, atminstone den, som ej uppträder i hofdrågt och hofmaner. Hvarthän skulle det väl leda? Jo, till de fordna menlösa tiderna. da godtycket hus de högmögende var lag, och t. 0. m. den redliga viljan bler missledd genom brist på all motsägelse; ty endast motstandet, begränsningen såtter menniskan i stånd att, med sin inskränkta blick, urskilja den väg hon bör gå; det gränslösa alstrar hos henne blott villfarelser. Beriset derpå ligger, i alla möjliga vågar, klart i dagen; kritiken, oppositionen (fy hvad är denna annat), hurudan den ock må vara, är det som fäster uppmärksamheten på dessa gränsor. Ar den: rättvis, så hejdar den villfsarelserna eller missbruken: är den orättvis, så träflar den ej, eller rättare blir en kritik. en opposition mot sig sjelf, tillintetgör sig sjelf. Det är derför en stark regering består hvarje opposition, i hvad form den och må framträda: och endast den är stark, som har sin rot i folkets förtroendes en svag deremot fruktar äfven det ringaste motstånd. Må man deraf sluta till hvad slag rar hör, da dess blinda förfåktare ständigt skrika på var, mot andra länders, visserligen ej hättiga opposition. Men orsakerna, de ömtaliga ställena pa statskroppen, äro på intet vis hemliga skador: den skall emedlertid alltid anses omild, som använder dissektlonsknitsen på dem, och sanningens sprak såsom det skarpaste instrument, om den 4j omlindas med servilismens bomull. då den likväl nedsjunker till en blott formalilet, sasom oppositionen vid akademiska disputationer. En sådan användes t. o. m. någon gang endast till genomdrifvandet af despotismens planer. och vär historia är eljest ej heller utan exempel derpå; men deritrån bevare oss, för framtiden, Gud. Nej. en strid. med öppen hjelm a ömse sidor, är det enda möjliga sätt att hinna målet: sanningens eröfrande. Saledes betraktad, våga vi pästa, att sjelfva sjelfnerrskaren maste erkänna ej alienast oppositionens nytta, utan jemväl dess nödvändighet: ty den lär oss att beherrska oss sjelfva och gör oss derigenom först till verkliga sjelfherrskare. Vore dess uppgift att alltid tråffa det råtta, då skulle den Just ega en ofelbarhet, som det är dess skyldighet att ej erkänna: nej, dess äliggande är just att ådagalägga det äfren de högst uppsatte i handlingens och vetandets verld ej böra anse sig eller anses ofelbara, på det de mätte inse sin vidladande menskliga svaghet. huru smickrets ångor också kringdofta dem från lycksökares rökofler, och med allt mera omsorg söka välja den rätta vägen. Vara vänner säga oss endast hurudana vi skro, vara fiender hurudana vi böra vara, har en författare sagt . och med denna sanning till rättesnöre, bör tadlet vara den redlige kärare, än berömmet. Sedan vi sålunda tro oss hafva bevisat löjligheten af oppositionens förkastande såsom sadan. huru den också må uppenbara sig. återstår oss att tillbakavisa det andra argumentet Aariestads-artikeln framkastar mot densamma, nemligen att den handhäfves af ovärdiga händer. Det nedriga i denna insinnation ådagalägges bäst genom blotta nämnandet af de personer, som stå och stått i spetsen för densamma: de orärdiga. som möjligtvis insmugit sig i lederna, komma ej i betraktande; vid inträffande mönstring blifva de nog utgallrade eller aflägsna sig af sig sjelfve, af brist på trefnad i honnett sällskap. Sen der t. ex. en Anckarsvärd, en stberg, en Petre, en IFrern, en Anders Danielsson, en Nils Månsson , mån. som sjelfva deras ifrigaste motståndare ej kunna neka sin aktning: och äro ej våra förnämsta oppositionstidningars Redaktörer lika oberoende genom sina talanger. som genom sip förmögenhet? Betraktom deremot Styrelsens verktyg och skyddslingar! — Vi förbigå de ostentliga functionärerne, som genom sina handlingar i Skeppshandeln, i Sjötörvaltningen, i Schantziska och Crusenstolpiska saken. i Jude-emancipationen o. s. v., tillräckligt visat hvars andas barn de äro: vi vilja här blott nämna handtlangarne: Herrar Lindgren, Adlerbrandt och Hauswolff, som för närvarande skall vara en af de förnämsta medarbetarne i StatsTidningen. och vi hoppas att opinionerne öfver dessa herrar år tillräckligt stadfästad, för att ej lemna nagot tvifvel på hvilkens sida fördelen är. — pites — moi qui te hante, je te dirai qui tu est. — Dermed tro vi också all kraft och verkan af Mariestads-artikeln upphäfven, och hafva ingenting vidare att tillägga, än yttrandet af vår förundran öfver hvad som kunnat förmå Redaktionen att upptaga densamma: ty vi kunna ej gilla den grundsats Helsinglurgaposten och några andra tidningar tyckas hafva antagit, att utan reservation upptaga artiklar af hvad färg som helst: sjelfva tidningen förlorar ju derigenom sjelf all bestämdhet, och i våra tider är det dock högst nödvändigt, om någonting skall kunna uträttas. Sm a