(Insändi.) Corsarens Afsked. Lef väl Marie! Jag flyktar nu från Norden och ingen saknar der förutan dig; Ty ej ifrån den kalla Fosterjorden Jag något älskadt minne för med mig. — Blott du Marie! du är den enda stjerna, för hvilken jag ser än åt norr så gerna! På hafvets vågor, uti krigets hvimmel, bland brott och qval, i stormar och i strid, Jag minnas skall ditt blåa ögas himmel, Jag minnas skall din oskuldsfulla frid. — Lef väl Marie! min kärlek du förlåter, e) förr ån efter döden ses vi åter! Jag måste borrt, långt borrt till Spaniens daler, der rosen doftar i en evig vår, och uti myrtnars skugga näktergalar slå ljufvare, än Sveas talltrast slår, — der mänan mellan svarta åskmoln skiner 1 Granada på Mohrernas ruiner! Sen dig jag mist, min lycka sett sitt nedan Och nu jag tillhör blott, dig! storm på sjön! — i biltog krets jag ödet trotisar sedan 1 Mantreds borg uppå sjöröfvarön! Af vällust skälfvande, min själ skall njuta Af alt det blod, som våra dolkar gjuta! När sen jag faller, mina muskler vekna och klingan sjunker, som en halfsläckt brand, då pulsen domnar, kindens rosor blekna och Satan hånfullt räcker mig sin hand, je tjusad skall. med fallna änglar dricka algrunden din skål, min stolta flicka !