dome, som alla författare, hvilka omnämna den, sllt; men om det på ena sidan var sannolikt, att ministrarne voro färdige att förråda sin konung och sitt fådernesland, så är det på andra sidan lika säkert att konungen bedrog dem. — — — Efter anförandet af åtskilliga förmenta sammansvärjningar, hvilka uppdiktades, på det att konungen måtte bringa ofsrd öfver en och annan af sine undersätare, hvilka beifrat missbruken och försvarat folkets rättigheter, yttrar författaren vidare: -Ånnu afskyvärdare var förfarandet mot Sydney. Tillgripandet af sådane skrifter, hvilka endast inneböllo spekulativa tankar om styrelse och frihet, långt förut skrifne, och bruket som man af desse skrifter gjorde, i det de antogos såsom vittnesbörd för brottsligheten , visade en sådan blandning af ondska och oförstånd, att man svårligen i domstols-tyranniets historia kan uppleta ett motstycke. Men den tiden bekymrade man sig föga om giltigheten af en förevåndning, så snart det gällde en person, som hofvet invigt åt förderfvet; och efter ett sådant vitsord, som vi anfört, dömdes den store mannen till döden. Nåd var ej att hoppas. Hume säger: en sådan åtgärd från Konungens sida, änskönt det skulle visat ett hjeltelikt ådelmod, kunde ej anses annorlunda åän en oeftergiflig pligt. Men lämpligare hade han kunnat säga: att det var safängt vänta, det regeringen, efter att hafva belastat sig med så många brott, för att befordra domen, genom dess eftergift skulle öfvergifra det mål, som den just nu var i begrepp att erna. Samma historieskrifvare håller juryn: för mycket brottslig, och det gör jag med honom; men hvad var räl bennes brott i jemförelse med brottet hos domstolen, som ransakat nenna skändliga process, och i jemförelse med regeringens, som bedref den? Och likväl är samma jury, som man med något sken kan framställa såsom handlande, oafhängig af regeringen, det enda parti, hvilket han anför såsom klandervärdt. Åklagaren förskonar han helt och hållet med sitt tadel, äfvenså domstolen; den senare icke af någon skonsamhet för domaren, hvilken, för att låta författaren vederfaras rättvisa, just icke var hans gunstling, utan på det den förhatliga frändskapen mellan denna gren af lapskipningen och regeringen ej mätte lysa läsaren allt för mycket i ögonen, ty Jefferies, domstolens president, måste i detta fall endast anses som ett (och utan tvifvel ett skickligt) verktyg för Fursten , som insatt honom till detta och dylika tjenstebehof. Slutligen omnämnes, i fråga em benådning, med vigtig min, konungen, likasom han förut ej haft nåot att syssla med saken och nu blott skulle decidera, huruvida det kunde passa sig att lata vederfaras nåd åt en brottsling, som blifvit dömd af en domstol; ej eller påminnas vi en enda gång om hvem som inverkade på denna domstol och hvem, som ålade benne att låta gälla det vidrörda, afskyvärda vittnesbörd, hvars blotta minne, ännu i våra senare tider, uppfyller hvarje redligt hjerta med rysning. Med lika befogenhet kunde Tiberii mordgerningar rosas, ty sällan låt han gifva sina slagtoffer döden utan ett föregående beslut af sin senat. Af allt detta synes den IäÄra framstå, att en Furste, så ofta han genom hotelser , mutor, falskt vittnesbörd , eller andra dylika medel kan tillvägabringa fördömandet af en för honom misshaglig undersåte, äfven kan låta afrätta honom, utan att förnärma sine oeftergiflige pligter; ja! att han på ett hjeltelikt sätt handlar stort, om han låter honom vederfaras nåd. Jag kan öfver Humes framställning af dessa satser aldrig tänka annorlunda änf med den högsta smärta. Ehuru skiljaktig äfven min mening vid manget annat tillfälle kan vara med hans, så synes mig dock detta ställe vara det mest förkastliga i hela hans verk. En viss böjelse att smickra aflidne furstar , är väl tämligen fri från misstanka af den egennyttiga lumpenhet, hvilken med skäl kan förevitas dem , hvilka göra sig skyldige till smicker mot ännu lefrande monarker: men, såsom denna böjelse, i anseende till dess motiver, vida svärare låter förklara sig, ån den senare (lumpenheten) . så är den äfven till sina följder vida farligare för mensklighetens allmänna vålsärd. Blygsel för samtidas tadel skall på menniskor, hvilka äro beklädde med oinskränkt makt, göra ett ringa intryck; blott allt för ofta skola de smickra sig, att samma välde, som sätter dem i stånd att begå brott, äfren skall skydda dem mot förebråelser. Om derföre fruktan för vanära hos efterverlden är det enda medlet (med undantag af deras samveten), hvilket kan hålla så beskaffade meuniskors passioner i tygeln, så åär det att beklaga, om äfven detta sista (visserligen blott svaga) skyddsvärn får en spricka; och en sådan måste det få, om ej helt och hållet ramla. då tyrannerne i en man såsom Hume, utmärkt ej mindre genom sitt hjertas rättskaffenhet och välvilja, än genom djupet och grundligheten af sitt förstånd, kunna hoppas finna en försvarare af derasj grymmaste våldsgerningar. Fox slutar sin betraktelse öfver denne konungs politiska karakter med det stränga omdöme, hvilket den tiden väl knappast någon Engelsman, af fruktan för en anklagelse för majestätsbrott, skulle tillätit sig: Carl ver en dålig menniska och en usel konung.