dividens förmögenhet; skonsam är han dock, som icke vill att detta monopolium skall räcka längre ån till dess förenämnde förhållande inträffar. Insändaren medgifver: att hufvudvilkoren för stora fabrikers ans läggande och upplcomst äro stor befolkning , betydliga öfverlopps-capitaler och låg ränta, samt att Sverige icke åger någon enda af dessa förmåner. Nå vål, säger han, hvad man icke har, måste man på lofliga vägar veta att förskasa sig Åc. — och han bar rätt att den utländning, som härstädes , på för landet passande industriella företag, vill använda sina capitaler, bör gifvas nödigt skydd — och hvad mera kan han väl då begära än Svensk medborgarerätt, under hvilket förhållande äfven de af insändaren uppräknade fördelar kunna möjligen vinnas. Eller skall denna kränkas, för att sätta utländningen i tillfälle att genom monopolier rikta sin förmögenhet på nationalärans och nationalvälfkrdens bekostnad och låta landets barn smägta under utländske capitalisters slaf-ok? Kasta vi en blick tillbaka på en under flere århundraden multnande statsförvaltning, så finne vi af en bedröflig erfarenhet, huru olyckligt det var, då penninge-aristokraterne innehade landets alla hufvudnäringar — ett föruållande, som ännu äger rum i England, under det folket befinner sig i största fattigdom. Och i hvilken belägenhet befann sig då vårt Svenska folk! Men nu, sedan desse magnaters privilegier upphört, hvarigenom näringarne lossades ur sina bojor och de större egendomarne blefvo styckade; sedan industrien någorlunda lyckats fästa sig vid folkets omtanka och småningom återväckt sjelfståndighetsbegäret och slagit rötter för en blifvande, mera allmän välmåga — nu är det väl icke skäl att genom återupplifvande af försvunna låndsplägor återföra en endast ännu till namnet existerande aristokrati, genom det att gifva monopolier åt utländska capitalister till andra medborgares undergång, ehuru vi ingalunda frångå, att fabriksanläggningar äro nyttiga och förtjena all uppmuntran, då de icke ske på bekostnaden af andra nåringar. Med förbigående af hvad mera insändaren anför i denna sin artikels första period, ingå vi på hans förslag: att man icke i otid bör upphätva författningar, som skydda fabrikerne, dock såvida de icke gynna den ena fabriken mera ån den andra, eller i öfrigt lågga band på näringsfriheten. (Forts.)