föremål för publicitetens hvarken tadel eller beröm — men i samma stund som hon sjelf uppträder offenteligen, är hon icke mera ån mannen berättigad att vara fri från offentlig uppmärksamhet, vare sig till beröm eller klander. Den väldige Riddarens granna och hyckleriet värdiga fraser, vill man ej vårda sig om att upptaga, de röja alltför tydligt sitt sofistiska ändamål, och de kunna liknas vid en lurendräjares försök, att fösta uppmärksamheten åt annat häll, än der han ämnar verkställa insmuglingen. Dock må den osammanhängande liknelsen om föräldramordets ej-upptagande i Solons lagar, vid annonymitetens tillvaro i vår tryckfrihet, mötas med den lilla upplysningen för den äfven annonyme Riddaren, att visare män och lagstiftare ån han, infört annonymiteten såsom correctif emot däliga caracterer som kommit till inflytande, och på det att det rätta må kunna gå fram utan afseende på person, ty desse Fåder och Vise hafva insett att sådane uslingar finnas, bvars omdömme öfver sak, beror al sakförarens namn och den egennyttiga fördel som kan vinnas af dennes större eller mindre inflytande för momentet. De som oegennyttigt strida för sak och idee, men icke egennyttigt för person, göra aldrig afseende på om det rätta eller talska är underskrifvet eller annonymt. Hade Landshöfdingskan von Eckstedt medgifvit sitt misstag, hade heJa verlden ärkänt det rättrådiga uti ett sådant steg, jemte det att vålgörenhetskånslan kommit, utan buller och bång, att gagna der det visat sig att behofvet år större än i Wexiö — hade hennes Riddare sammaledes hallit sig vid sak, och ärkänt misstagets tillvaro och urskuldat i stället för att advocatoriskt försvara genom ett utfall i annan riktning, så hade äfven han kunnat komma osårad ur striden — huru härmed gär, torde nu vara, lindrigast sagt, problematiskt. — En öfvergång från den primitiva idecu till den att i stället insamla för de hungrande landsmännen, hade för Fruntimmersföreningen i Carlstad varit lika berömvärd, som det är vackert af Fruntimmerstoreningen i Stockholm att nu mera vända sin välgörenhet till de hungrande i Dalarne. Föraktet från en annonym är ett non sens, ty föraktets värde beror på personernas, och vissa menniskor finnas uvars förakt för andra vissa, är en verklig åra. Jag har sett att välgörenheten nu äfven vändt sig till de arma Wermländningarne, mitt ändamål! är vunnet genom T. biafsigter, och jag vill dertöre till slut glädja T. begär att skrifva ovett, dermed att jag i denna fraga ej vidare ämnar besvära mig med att upptaga och utvickla T. falska åsigter, utan lemnar dem lika som T. person i sitt fulla värde. I — vr —