Insändt. En bland de högsta njutningar var det, då Götheborg hade den lyckan, att på Christenheteus betydelsefullaste äminnelsedag, Längfredagen, (allt sedan 1833 för första gängen) återigen få höra en andelig musik: Haydns messa ur B. Ändamålet med musikens uppförande var ämnet för dagen: De nödlidande i Skärgarden. Och detta ädla syfte motsvarades på det lyckligaste bade af sjelfva musikens utförande och åhörarnes stora antal. Det förra försiggick med ett uttryck, en precision, som kunde förvåna kännaren af denna klassiska kyrkomusik. Stor andel härutinnan bar onekligen Musikdirektören Gunther, begåtvad med ovanliga dona informandi uti sitt yrke, hvarföre visserligen tacksumhetens gärd af ingen bland de närvarande honom nekades. Eu ledighet rörde sig uti det hela, den lyckligaste ensemble förrådde sig uti messans alla numror, och under sjelfva: Agnus Dei nedränkte sig en andaktskänsla. som verkade en lyftning i själen , i det den käude sig liksom på englavingar himlaburen. En saknadskånsla förrådde siz likväl nästan alimäns hos alla närvarande, beståeude uti den förundran, act musiken ej uppsördes uti en af stadens kyrkor, vare sig nu i Gustafvi Domkyrka eller Tyskan, som i anseende till akustiken är mera passande för musik. Skulle, som ryktet förmäler, åter fördom och missförstädt nit härutinnan hafva lagt hinder i vägen, så vore det en skugga för Götheborgs samhälle, hvars upplystare del allt för öppet uttalar sitt missnöje öfver sådant stretande mot tidehvarfrets sunda anda, som aldrig kan och verkligen äfven ej finner någon den ringaste synd uti uppförandet af andelig musik i kyrkor. Denna saknadskänsla var så mycket mera grundad, som det var bekant, att på sjelfva Längfredagsafton i Stockholms S:t Jacobs kyrka, under Musikdirektören H:r Aankells anförande, skulle till ett välgorande ändamäl en Concert uppföras. Tiden är verkligen inne, då man högt bör yttra den frågan , huru länge detta slalsinne skall krypa i mörkret, för att hindra, det upplysningens ande i detta här vidrörde ämne, ej skulle hålla jemna steg med hufvudstadens, hvarest, i åsynen af den landsfaderliga huldhetenden lidande menskligheten skördar mången vederqvickelsens frukt, uppvuxen utur den andeliga Concerten i Guds hus. Skall, för att kraftigt och verksamt möta blindhetens syfte, det gå så längt, att man nödgas utverka det tillbörliga maktspräket från thronen, för att ändteligen kunna räkna på den högsta själanjutningen näst Gudstjensten, en Jesu död af Grann, en Skapehe at Haydn, en flåndels Messias och dylikt stort, i templet? Så skönt intrycket ock var af Haydns Messa, så kunde det dock ännu hafva varit större, så framt Orgorna dervid kunnat utföra sin bestämmelse, ty Haydns Messa utur B. är satt, för att öfver allt beledsagas af allvarets heliga grundton: Orgeln. Isandshösdingen var närvarande, liksom mången af stadens anetoriteter. Uti sjeltva Orkestern biträdde Distriktehefen Fåhrens, det helas egentliga driftjeder. Vi saknade beklagligen sjelfva Stiftets Biskop, som troligen var hindrad, att öfvervara ett så ädelt bemödande för det ädla syfte. ät hvilket han. likasom vid hvarje dylikt tillfälle , så verksamt ägnat sig. IIans fördomsfria efterdöme skall mest bidraga att bannlysa den ande, som vill lägga band på alla inom den kristna laglighetens gräns tillåtna konstnöjen, obeatridligt mera öfverensstämmande med dess höga ande, än många, hvaråt man utan tvekan öfrverlemnar sig i det dagliga lifvet. Tiden gär sina jättesteg: vi hoppas, att äfren alla. som, tillhörande samhällets fördomsfria del (må mörkrets sömniga barn ån kalla oss denna verldens) till nästa Langfredag få njuta den tillfredsställelsen att höra uppföras en andelig musik. som det redan varit fallet för några och trettio år tillbaka under Abåen Pyglers tid uti — glömmom det ej — Gustavi Domkyrka. Ur ungue leonem22 — — — a ——ä — ——