Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 april 1838, sida 2

— ——— ———————————————— — InsändtAf Wermlands Tidning har man sett, att äfven Wermland i år är hemsökt af en svår hungersnöd, och det till en sådan grad, att de bättre lottades kök kunna på en enda dag besökas af ända till 100-tals utsvultne och bettlande medmenniskor. Detta är hemskt och rysligt att tänka på, isynnerhet som man af det i Aftonbladet reproducerade, (och således, troligen , af alla bekanta) biefvet från Arvika, ser till hvilka excesser nöden der i landet kan drifva folket. Man må likväl undra om nöden verkligenjkan vara så stor, som den blifvit målad. Om det så vore, hade troligen dem inbjudning, som, i samma tidning , blifvit gjord till fruntimmerna der i orten , att arbeta för Wexiöboarne, heldre blifvit gjord till förman för landets egna barn, liksom i denna provins man ansett sig först böra sträcka en hjelpsam band ät de vanlottade Skärgåärdsboarne, innan man ens vågat tänka på om kassorna räcka till att bistå utom provinsen. Välgörenheten är visserligen alltid berömvärd, men om en moder låter sine egne barn svälta, under det hon understödjer grannens, misstänker man lätt biassigter. Man har officielt sett, att Enkefru Landshöfdingskan von Eckstedt år den som emottager insamlingarne för Wexiöboarne; Hon skall vara ett mycket bildadt fruntimmer, och derjemte ett fruntimmer som mycket noga följer med tiden i alla dess vändningar ; hennes omdöme är derföre i detta fall icke utan betydenhet, och, då hon satt sig i spetsen för den omnämnde insamlingen, vore det verkligen skål att hon med några rader i en oflentlig tidning, på sitt samvete törsäkrade att hon ej anser nöden så stor i är, i Wermland, att icke välgörenheten gerna kan förbise Wermländningen och blifva verksam på andra häll. Här i Götheborg, äfvensom på andra ställen , äro många, som hafva sådane törhållanden till Wermland , att det icke är af ringa betydenhet att känna om eländet verkligen är så stort som publiciteten malat det.