sina sder. Nej, Konung! behåll, behåll edra penningar! behåll dessa, för att dermed solda pöbeln, när en ny såkerhetsakt behöfver genomdrifvas; dessa, för att strö ikring dem åt edra gunstlingar, som krypa, för att uppfånga dem; dessa, för att framtrolla luftslott och improvisera teatrar : dessa, för att köpa frillors kärtek och hofmäns trohet; dessa, för att slunga mot skyn i ett fyrverkeri; dessa, för ett grätva ner i Hagas grundmurar; dessa . . . ? Qvinna eller djefvul! hyilkendera du är-, ropade Gustaf III; mitt tålamod har varit större än ett helgons; min hämd kan bli blodigare, ån en Tyranns. Hvart ord från dina läppar har varit ett högmålsbrott, hvar stafvelse ett förräderi. Du är arresterad; jag ämnar låta anklaga dig. Hvarföre kom dn hit, o Konung ?s frågade Sierskan; önskade du kanske, att jag skulle förespegla dig segrar och bragder, trofer och ära, makt och beundran? Du ville vandra i lagerskogar och trampa på öfvervunna. Du ville att jag skulle ljuga för dig en framtid ef glans och ryktbarhet, smickra din fåfänga, smeka dina passioner. Du ville med en blick af Kunglig vänlighet, med guld muta den, som de eviga makterna gisvit Sierskans heliga förmåga. Du har funnit dig bedragen. En Konungs bedragna väntan — jag känner det — lägar gerna opp i harm, och harmen äskar straffa — skyldig som oskyldig. Far fort då! det stär i din makt att lägga detta gamla hufrud på schavotten, att sudla dessa gråa lockar med blod; men det ståricke i din makt att ändra en bokstaf i den ödets dom, som jag öfver dig afkunuat. Du kan befalla öfver andras lif; öfver ditt eget befaller en makt, hvars korade budbärerska är jag.Ers Majt! yttrade Armfelt och förde Konungen något afsides, hexan åtvjuter bland de lättrogna ett slags anseende; hon har äfven ett icke obetydligt parti vid hofvet, som blindt tror på hennes förutsägelser. Började man en process emot heune, skulle saken göra en slags eklat, och det kunde falla henne in att undfägna domare och åhörare med samma Gallimathias, som hon i så rikligt mått för oss uppdukat. Jag hemställer derföre i underdånighet till Ers ksaj:t, om icke det rätta i saken vore, att anse menniskan för galen, och tills vitiare hålla henne inom skrankorna med en hotelse om Danviken. Pen är icke galen, som talar så, som hon, sade Gustaf III; hennes ord voro forfarande just genom den köld, den sans, med hvilken de framfördes. Ingen kan vara mera uppbragt öfver hennes förfarande, än jag. och jag tror mig hafra bevisat det — men så oerhördt djerf, som denna qvinna, är endast därhushjonet; man skall vara ifrån sina sinnen, för att hvar sekund vedervåga sitt lif. Jag fruktar, att en process mot henne skulle — ursäkta mig, Ers Maj:t! — leda till löjlighet. , Gustaf spratt till vid detta ord, som alltid på honom utöfvade en magisk verkan. Han kände sjelf de ytterligheter, hvartill han så gerna ilade, då hans sinne råkade i svallning, och hvad han, med sin lättretliga fåfänga, fruktade mest af allt, var åtlöjet. Dn har rätt, svarade han, ?man kunde kanske misstänka oss för en föga Kunglig iruktan, för att ha latit skrämma oss af denna qvinnas osammanhängande prat. En Furste måste ge bevis af förtroende till sig sjelf och till sin egen styrka. Jag skänker henne hennes lif och hennes frihet. Jag påstar icke dermed, Ers Maj:t, att man bör förlora henne ur sigte. Skulle man misstänka henne att vara medvetande om någon plan, kan ju en hemlig arrestering äga rum. Man kan med en någorlunda mensklig tortyr aftvinga henne, hvad hon måhända äger att uppenbara. Grymhet läg hvarken i Gustaf I11:s eller hans savorits lynne. Således vilja vi härmed icke hafva sagt, att dessa ord ens fälldes i afsigt att någon gäng göras till verklighet. Troligtvis ville endast Armfelt dymedelst förespegla sin Konung, att spåqvinnan, i hvad fall som helst, befunne sig i hans våld; och säledes med ännu mera säkerhet afleda honom från det våldsamma steg, som han var i begrepp att taga. RÄEn mindre ädelmodig Konung än jag, sade Gustaf III och vände sig till späqvinnan, hade kanske dyrt låtit Er umgälla Ert oförstånd. För ett ögonblick sedan var Ni dömd från lifvet, ty jag hade svurit att med stränghet förfara emot Er. Nu skänker jag Er Ert lif. Farväl Hör mig, Konung! ropade profetissan, hör mig! Du måste det, ty du är Konung. Jag fordrar, som uudersäte, din uppmärksamhet. Sverige har att beklaga sig öfver dig. Du förslösar dess kraft på dina ömkliga lustbarheter; du skiljer din nations hjerta ifrån dig, när du förtrampar nationens rättigheter; ditt hof är lasternas boning och en graf för qvinnors oskuld. Du rynkar ögonbrynen, Konung! Det är sannt. du är ett af jordens Majestäter, men här står jag inför dig, Majestät mot Majestät. Ty äfven olyckan har sina höghetsrättigheter, och äfven den blir krönt, fastän kronan år af törne. Du har njutit, då jag har lidit; du har lett, då jag har gråtit — ödet har gifvit mig rättighet att tala till dig varningens ord. Vik af, vik af, Gustaf III! från den bana du beträder... Ers Maj:t! yttrade Armfelt ifrigt, värdes icke fästa någon uppmårksamhet på hvad hon såger. Menniskan är ursinnig. Tillåt mig erbjuda Ers Maj:t min arm. Ers Maj:t måste bli uppbragt, och detta kan inverka menligt på Ers Maj:ts helsa och Sveriges lugn. Jag besvär Er, Sire! lemna den vansinniga åt paroxysmen af sitt eget raseri! . j i Konungen aflägsnade sig. stödd på sin gunstlings arm. Ett stolt skratt af förakt ljöd från Sibyllans bleka läppar. Se der en Konung, jagad på flykten! Och han har lemnat sina såkraste vapen i sticket, ropade hon, pekande på det qvarglömda guldet. ( Freja.) 2