Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 mars 1838, sida 2

framför sig, hindra oss i vår våg, En bekantskap, som jag längtar att göra. . fr-andeverldens. i ? Häda icke, Armfelt4, sade Gustaf III, nåstan med högtidlighet: det finnes ögonblick, då vi måste erkänna närvaron af hemliga makter. Jag miunes en tilldragelse i Paris, under mitt vistande der, som Kronprins. Jag höll på att kläda mig till en stor bal hos Duc dAiguillon , hvilken han gaf åt Konungen, egentligen för att försona Madame du Barry, i anseende till det lilla spratt han sökt spela henne derigenom, att han henne ovetande ämnade fylla hennes plats med den bekanta Baronne de Neukerque. Det var således klart, att Hertigen vid detta tillfälle ämnade en lysande rol åt den Kungliga måtressen. Dauphin hade nekat att komma; den gamle Ludvig skickade Duc de Nivernois till mig, med den enskilta begäran, att jag skulle visa mig vid Ministerns festivitet. Jag ville icke stöta mig med Fransyska kabinettet; Hertigen af dAiguillon hade blifvit min ovän för lifstiden, om jag icke upphöjt glansen af hans bal med min presence; hela hans accueil mot mig hade för öfrigt utmärkt sig, ofta genom verkligt devonement. Madame la Dauphine gaf mig vål några pikar för min föresats att bevista en ät du Barry gifven försoningsfest, såsom hon uttryckte sig vid den visit jag hos henue aflade kort före balen, men jag påminde henne, att hon alltför väl visste, att jag endast vore der, som åskådare, bjuden att vara vittne till upptåget, utan att bekymra mig om dess utgång. Nog af — jag satt vid min toilett; min kammartjenare hade på ett ögonblick lemnat rummet; jag kan icke ens bestämma hvad tankar, som i detta ögenblick ilade genom mitt hufvud. Då hörde jag en suck fran ett hörn af rummet. Jag steg upp, det suckade återigen. Med ett ljus i handen undersökte jag väggen, hvarisran ljudet kommit. Der fans ingen blinddörr, ingen möjlighet att någon kunde vara fördold bakom tapeten, på hvilken endast min fars porträtt hängde. Hemsk till sinnes, satte jag ljuset tillbaka på sin plats och kastade ögat på klockan, emedan jag tyckte, att kammartjenaren dröjde nog länge. Då hörde jag för tredje gängen en djup, men sakta suck, liksom af en. döende. Visaren på uret utpekade sju och tio minuter. Vid samma tid dog Konung Adolf Fredrik. — Tro mig! Ödet talar till oss ibland genom uppenbarelser, hvilkas natur vi icke kunna förklara , ibland genom Arfvedssonskans profetiska drömmar. Men — är det icke här hon bor? Jag tycker mig känna igen de mörka, otrefliga fönstren. Jo Ers Maj:t! Det är öfver denna tröskel, som så mången vandrat med klappande hjerta, bäfvande inför den förlåt. som skulle rulla opp öfver framtiden, och dessutom rysande tillbaka för Sibyllans vresiga gestalt, hvilken, med all aktning för hennes förmåga, skulle bilda en förträfflig qvartett tillsammans med de tre andra sångerskorna i Macbeth. Dessa ord yttrades utanför en byggnad af gammalt och förfallet utseende, belägen ungefar midt i Gråmunkegränden. Sedan vi ha maskerat oss-, yttrade Konungen, går du förut, och visar dig i allt, såsom den der hade att fordra företrädet. Kommer du ur din rol, sätter jag dig, liksom de gensträfviga aktörerna, på corps de gardet. Jag hör till Gustaf III:s hof. Jag har lärt mig spela komedi, svarade gunstlingen och gick först in i den låga, mörka sarstugan, der ban öppnade en till höger belägen dörr. De båda maskerade inträdde i ett temligen stort rum, endast upplyst af en i en gammalmodig spis flammande eldbra:a. Möblerna voro på en gång ytterst enkla och ytterst urmodiga. Stolar med höga ryggstöd, hvilka kring de tomma väggarna tycktes söka efter hvarandra, ett klumpigt bord, på hvilket stodo några deglar och lerkäril: ett par spegellampetter. i hvilka det blodröda skenet af elden dystert äterspeglade sig. Framför spisen låg en vid pass fjortonärig flicka med becksvart har och glänsande ögon, och lekte med en stor, gulbrun katta. I bådas rörelser kunde man anmärka samma, så till sägandes, vilda gratie; samma djerfva kastningar, samma mellan lek och verklig strid spelande yrhet. Emellanåt gned flickan sin fina kind, smekande, mot kattens ludna bufvud: emellanåt morrade katten till och spände ut klorna: då blixtrade också flickans svarta öga, och hennes hand knöt sig, som till förtvifladt försvar. Äfven i flickans smidiga gestalt låg något af vilddjur: hennes blick hade markattans försmådliga uttryck. och hennes vajningar med kroppen påminde om ormens slingrande, lediga rörelser. Hon spratt opp. som en skrämd hind, i detsamma de båda främmande intrådde i rummet, ruskade det långa, svarta håret tillbaka ur ansigtet och mätte med en både vind och illparrig blick de ankommande. Vi vilja tala vid Mamsell Arfvedsson, yttrade Armfelt. Säg till henne, upprepade han, då flickan icke svarade, att här äro två personer, som önska att rådfråga henne. Å Flickap. som var stum, nickade slugt, och framräckte. med en bedjande åtbörd, sin hand. Armfelt lät ett silfvermynt falla deri. Flickan kysste myntet med dess blankt pregiade bild af Gustaf ITT, och flög med en springande antilops hastighet och lätthet öfver golfvet, in i ett närgränsande rum, följd af kattan, som stormade henne i spåren, och hoppade högt, liksom om hon ville hugga sig fast i vecken af hennes sväfvande klädning. Den der Tatar-ungen hör till de föregående efsekternat. sade Armfelt; hon år ett profstycke af hvad vi kunna ha att vänta oss derinne. Endast icke hennes matmor är lika sluten, som hon sjelf. AA Det finnes naturert, svarade Gustaf III, på hvilka man måste inverka genom sådana medel. som dessa. Mången skulle sätta mindre värde på Namsell Arfvedssous spådom, om han icke förut fått taga hennes döfstumma slafvinna i betraktande. Deri ligger alltid något hemlighetsfullt, som retar nyfikenheten, och ger sinnet en för Sierskan förmänlig stämning. Det syns åtminstone att hon har menniskokännedom. i I detsamma öppnade flickan dörren till det inre rummet, och vinkade åt de båda maskerade, att de kunde inträda. Sedermera störtade hon och hennes katta åter ut till deras gemensamma plats framför spisen. -Ett ögenblick befunno sig Gustaf och hans gunstling i ett fullkomligt mörker. vNy . Ä on i FFyorts.) Kurs-Noteringar. 0.94. Götheborg, d. 24 Mars. London, 90 d. a. B:co R:dr 12:24; Homb. 90