Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 februari 1838, sida 1

DZ— Den som lefver i lyckligare samhällen kan kunappt göra sig ett begrepp om de försakelser, hvilka detta arma folk vid sådana tillfällen underkastar sig. Fisket är förenadt med ständig lifsfara, ty en timmas häftigare vind kan bortföra isen , och öppna hafvets djup; vid hemkomsten saknar den sattige Fiskaren tillfälle att uppvärma sin genomfrusna kropp, ty hans stuga är oftast så illa försedd , att det blåser och snögar inne, som ute: i flera dagar kan han sakna allt bränsle, för att uppgöra eld; han har intet ljus att upptända, för att förkorta natten; med svårighet finner hån någon halm att lägga under sig, och hans betäckning är ofta blott samma trasor med hvilka han om dagen trotsat storm och köld. Flera äro visserligen bättre lottade, men jag skulle dock tro, att på Klädesholmen och ett par andra Fisklägen halfva befolkningen lefver i detta usla tillstånd. De äro dock lyckliga, hvilka hafva någon arbetsför man , som kan åt dem förtjena födan: Men genom det vådliga yrket bortryckas ofta de raskaste frän Hustrur och Barn, och Choleran beröfvade många sitt stöd, så att vid Qvinqrennii-Fabellens uppgörande 1835 icke mindre än 33 Enkor funnos på Klädesholmen, hvarest hela folkmängden ej är öfver 350 personer. Dessa Enkor hafvå vanligen hvardera flera minderåriga barn. och desse äro mest att beklaga. De hafva ingen annan tillflygt, än att tigga, och när jordbrukaren sjelf får ringa skörd, kunna hans gåfvor icke blifva rundeliga. ö Någon egentlig hungersnöd, sådan här var 1831, har dock, Gudi lof! ännu icke försports. Ännu har en och annan haft att meddela åt de fattige; det lilla fisket på isen har också afhulpit månget behof. Håälsotillståndet är också ännu öfver allt ganska godt. Men skulle nägra dagars snöyra inträffa, eller en starkare köld göra fisket på isen omöjligt. så måste de arma menniskorna antingen lägga sig för döden i sina usla kojor, eller ock öfversvämma landsbyegden, för att söka hjelp af den christliga barmhertigheten, hvilken visserligen icke nekar att gifva, men hvilken det medlidande hjertat oftast tvingas att inskränka vid tankan på mängden af behöfvande.t Tillståndet förvärrades dock med hvarje dag, och Brefskrifvaren måste den 20:de begifva sig hit till Staden, för att mundtligen meddela upplysningar och anropa om en Snar och kraftig hjelp. Fiskrarne äro unmera nådsakade att begifva sig flera mil ut ifrån sina bostäder, för att träfla öppet vatten, der fördröja till solens nedgång, och då återträda den långa vägen till hemkojan, för att i den med en vattenvälling njuta dagens första och enda mål. I bref från Morlanda af den 16 dennes gifver Contr.-Prosten, L. N. 0. Beckeman, följande sorgliga skildring: ö ländet i denna fattiga Skärgård är nu större ån det någonsin varit under min långa tjenstetid, således under 35 hela år , härstädes, och red förskråckelse emotser jag hungersnöden, med dess rysliga följder. Den talrika Fiskarehopen, som här utgör 3:delar af hela befolkningen , är stångd från sitt enda nåringsfång; ty hafvet är med is belagdt, så långt ut, som ögat når, och icke ens från de högsta klippor kan öppet vatten upptäckas. Under sådana omståndigheter hvad skall det arma folket företaga? Med all möjlig ansträngning kan det föga eller intet för sin lifsbergning uträtta, och nöden växer med hvarje dag utan utsigt till hjelp eller mildring i den förfårliga dom, som hotar. Redan har en stor del uppoffrat sitt torftiga bohag. för att deremot tillbyta sig bröd, och hela dagen ser man skaror af tiggare utströmma från de kringfrusna siskelägren, för att, bettlande, öfversvämma angränsande landet. Men äfven denna corgliga utväg skall snart stängas. an Jovdbrulkoraen. sjelf i förlägenhet, ej mera har att gifva: