Act somatiska och psychiskas gemensamt sammanverkande kraft; och i detta antal synas minnet och caleulations-förmågan då vara de mest physiska af vära intellectuella förmögenheter och de mest intellectuclla af de physiska. Men svärligen borde betraktaren till den grad kunna misstaga sig, att han bt hjervans structur skulle vilja tillegna ett inflytande äfven på den moraliska kraften, ty viljan är helt och hållet oberoende af de physiska förmögenheterna: det är uti viljans rent intellectvella verksamhet som samvetet yttlnar sig, och samvetet måste väl icke vara beroende af den kroppsliga orga;isationen och kan väl aldrig hänföras till medianiska lagar. Pbhrenologien må än så slugt hafva utlurat andans organer, kan man dock ej dertill neka, att denna disciplin, betraktad från en högre ståndpunkt, arbetas med de största svarigbeter, hvadan den ock af mången djupare tänkare blifvit rent af förkastad, såsom den der utgår fran falska antaganden och ledes till medianisk fatalitet och grof materialism. Ins., ehuru icke egande ppgaste anspråk på vetepskaplig domaremakt, kan åtminstone för sin del ej annorlunda anse nämnde disciplin, än som en gengängare efter den gamla Fransyska materialismen, enligt hvilkens tröstlösa lära menniskan endast år en konstrik machin; som de la Metrie i sin skrift IP Homme Machine behagat yttra: la penske mest autre chose quun prodnit du cereveau-; en åsigt, trilken är naturliga resultatet af den wetaphysik, som tillskrifver sensatioVerne ursprunget till alla våra föreställningar. Hvad äro dock i sjelfva verket de sinliga föreställningarne annat, ån en större mängd af på en gång omf-ttade begrepp; dessa äro blott allt för mänga, för att af oss fattas klart och sannt. och de mäste derföre blifva för oss nägot annat än begrepp, något i sörhållande till dessa yttre och mera objectivt. Och detsamma gäller em -sensationerne, relativt fill de sinliga föreställningarne; ja äfven om de yttre objecterne, relativt till sensationerne. Hela den yttre verlden är ingen ting annat, än en oändlig, för vårt medvetande ogenomskädlig mängd af förstandsbegrepp. närmast grundade i vår perceptions-förmågas inskränkthet, och endast uttryckande vårt sätt att fatta den eviga verlden. Också år detta orsaken, hvärtöre hvarje sinlig föreställmng, när dess föremål tages för annat ån ett phänomen, har en inre orimlighet eller motsägelse. Och det är just denna motsägelse, som genom sitt obehag negativt väcker menniskan till att forska, och sluteligen tvingar den conseqventa speculation till att erkänna det öfversinliga. Man har i allmänhet tillvitat herrar läkare en stark benägenhet för materialiam. Må de likväl betänka till hvilka resultater den leder. Om erfareuheten nemligen vore källan för all kunskap, så kunde man med allt skäl drifra gäckeri med allt öfversinligt, och finna allt obegripligt, som icke med handen låter påtaga sig. om vår själ ej vore annat än en fin materia, satt i rörelse genom andra mer eller mindre grofva ämnen, bredvid hvilka själen blott år en passivitet; om våra intryck och minnen ej äro annat än försängda vibrationer at ett instrument, på hvilket slumpen lekt: finnes det ju ej annat än fibrer i hjernan. än physiska krafter i verlden, och allt kan förklaras enligt de lagar som styra dem. Också återstå nägra andra små svärigheter rörande tingens ursprung och målet för vår tillvarelse; men man har rycket förenklat frågan, och det anantomiserande och lifvet analyserande förstandet tillväder, att i värt inre förqväfva alla de begär, alla de sträfvanden och förhoppniugar. hvilka snillet, kärleken och religionen uppvåeka: ty menpiskan skulle då icke vara annat än en machin mera i den stora verldsmeehanismen: hennes förmögenheter skulle då icke vara annat än ett hjulverk, heunes moral en calcul, och hennes Gud endast nyttan. Visserligen är mennisko-kroppen en högst upderbart företeelse. I hvarje naturens omradei hvart och ett system af kroppen rader en Gudomlig ide, som för den. som kan lära känna den, utbreder en glad ljusning öfver det hela, emedan alla delar lefva i ett innerligt sanimanhang, och hvar och en med vältaligt och djupsinnigt stillatigande förkunnar sin skapares vishet. Derifrån den underbara förvandtskap, hvilken philosophen och poeten anmärka emellan phenomenerne i naturverlden och menniskoverlden, emellan de naturliga och andliga egenskaperne. Naturen i stort och smått är ett inbegrepp af symboler för menniskolifvet, och i den nödvändiga enligheten med lag förteeknad sinbildligen fröhetens lagenlighet. Hvarje del af den Kkroppcliga verlden år ett insvepe af Gudomliga ider, och såsom sådant ett värdigt ämne för betraktelser för den efter en högre bildning uppsträfvande menni-koanden. Dock akte man sig väl, att vilja utforska betydelsen af hvarje sten, af hvarje knöl, af hvarje insekt: den enskildta bokstafven kan ej förstås af oss, men förenade ord och satser i naturen äro tankgifvande och fulla af en högre betydelse. Man må då icke vid betraktandet af den mångfald, som möter vår blick, pågonsin förbise den enhet, som, gifrande en högre betydelse åt mångfalden, ntgår sjelfva bandet i all existens. Vi medgifva visserligen den aktningsvärle Talaren, att hvarje organ i den fem-sinliga apparaten kan verka isolerad: men vi böra dervid ej förbise (hvad redan Aristoteles insäg), att utom de 5 sinnena, de organiska sensationernes receptacler, det äfvenledes måste gifvas ett dessa 5 sinnen förenande allmän-sinne, en förmåga af vital-sensationer, notsvarande den gemensamma nervretligheten för hela nervsystemet, resultaet af organismens tillstånd på en gång, en förmåga, genom hvilken den orauiska sympathien åstadkommes. Ur den grund, att, enligt Herr Westrings väståerde, hvart och ett af de 5 sinnena kunde isoleradt verka, kom han till len slutföljd, att efter samma analogie hvarje hjern-fiber också måste ega sin westämdåt anvisade kallelse vid de andiga functionerne, till hvars utpekande ned tiden torde blifva phrenologien beskärt att komma, eller således skulle seven anatomen blifva menniskokännare. ö Mot oämnde slutföljd kan den anmårkning göras, att själen i vissa tilltänd alldeles synes öfvergifva bruket af de vanliga organerna. Visst är i det rmala och vakande tillstäåndet hjernan tankans organ; deremot kan ses att et almerma, sjukliga och elalrvoyanta tillståndet hvarje serskildt del af den rganiska kroppen förbigående äfven vidga. sig till total-sinne, eller ock kuna ju omnvändt alla partiella sinnen concentrera sig i en enda punkt på diahragman? Had såger vål phrenologen om detta? vi anmerka till slutet, hvad som förut år nämndt, att man på empiriens äg aldrig lärer kunna djupare intränga i åskådandet af den himlaburna anens hemlighetsfulla functioner. Betraktande menniskan nästan som ett urcgat af delar, som ett dissecandum qvoddam, försvinner för empiriens blick jelsra den vänsendtliga lissenheten, under det hon skiljer, klyfver, utpekar ch namrerar både kroppens och själens krafter. Men i det jordiska lifvet . dal fall anngt Och hvar skulla man wZl Umnncålra aaAA Aho oda 8