Söeppets eller fartygets fullständiga utrustning hörer, erhålles af god och törsvarlig beskaffenhet, samt dervid hos högsta befålet vid station eller hos Varfs-Chefen anmäla, hvad han till befordrande af ändamålet, nödigt pröfvarc. H:r Anm. tror då att högsta befälet, eller Varfs-Chefen, icke redan vid uppgöringen af ritningen till fartyget, eller under dess byggnad tänkt på och bestämmer hura många och huru stora bätar detta fartyg skall förses med? Eller var ej Odin försedd med de båtar, som efter sålunda förut gjorda beräkningar och föreskrifter borde vara? — Anm:s tolkning af Reglementet skulle kunna föranleda en Chef att begära, t. ex. flera och större kanoner, eller master, som han möjligen funne sig saknad., för sitt fartygs fullkomliga utrustning? Samma förhållande är det med sjökort, specialer, beskrifningar ewc., som H:r Krigs-Fiskalen helt simpelt pålägger H:rr Chefer att förekassa sig, hvarhelst de kunna komma öfver, utan att likvål anföra den eller de punkter i reglementet som skulle föreskrifva orimligheten och oftast omöjligheten af detta särskildta bestyr, samt dermed förenade kostnader. Hvad den hedervårde sanningens vån för öfrigt anför, är blott den krassaste dräggen på botten af det, såsom man skulle tro, uttömda kåril, hvilket tyckes blifvit uppoch nedvändt, till sista droppans förspillande. Ins. förbigär, på tör sig tillhörig distans denna — uttömning. Anm. gåckas med sJomannalifvets mödor och vakor, och talar om stakars att förebygga fartygets djupare ingrundning i sanden. — Ins. upptager detta allenast, för att, : fall de serskilt genomgångna punkterna icke redan skulle tillfylleat hafva öfvertygat om, att Anm. icke är och aldrig kunnat vara sjöman, genom blott detta ord stakart, undanrödja allt tvifvel derom. Det är ett ord som aldrig funnits till sjös. — Skulle H:r Anm., mot förmodan, sjelf komma att tillstå att han är en för sjömanskap alldeles främmande person, men möjligen tillika fråga hvad det kan göra till saken; — då mäste väl hvar och en häpng för den längst drifna af all oblyghet. . Ofverlemnande till H:r Aum. att hu närmare begrunda. huruvida hans Otlversigt innehåller ett enda vanställdt faktum, eller ett enda osannt ord, samt att se till hvarthän han, i siu tour blifvit expedierad, skger Ins. den föregifna sanningens vän dermed git sista farväl, och vänder sig till ymn annan, mera aktningsvärd vän, neml. dem bildade och rättänkande puiken. I en tid då Nationen ingenting vill göra för Sjöväsendetutbildning och förkofran; da Fäderneslandeis försvar och åra till sjös, betraktas såsom en helt underordnad sak, och detta likväl så godt som öfverallt, omgifves af haf och segelbara vatten; då en mäktig flotta, som detta land fordom förmådde tillskapa och underhålla, icke mera vårdas af det allmänna intresset och dess hjelpmedel, och derigenom naturligen måste förfalla från all effektivitet, till blott en illusorisk massa utan lif och kraft, — huru långt, torde man kunna fråga, läårer denna Nations fordringar på kunskap och duglighet bland dess medborgare sjömän, billigtvis kunna sträcka sig? — Men om, dessa förhållanden oaktadt, bland dessa sjömån ännu finnes en hög grad af kunskap och erfarenhet, ett lifligt intresse för vinnandet deraf, ett nit och fortsatta individuella sträfvanden, hvar och en på sitt håll och efter sin förmåga, hvartill hos något annat folkslag på jorden icke torde kunna finnas något motsvarande, under en fortsatt strid med de största af alla hinder, medlen, och under all saknad af den kraftigaste driffjedren till ansträngningar och framgång, uppmuntran, — om detta likväl år: hvem har väl då samhället att tacka för den förmåga och den kraft det sålunda inom sig äger? Och om vid första stridsrop, hvartill i alla tider för Sverige hört och måste höra, ropet efter de flytande vallarne, ännu en och annan kunde föras ut och öfvervinna en enstaka fiende, månne nationen då betånker hvad den under fredens lugn tillgjort, för att för eig förtjena och i sina färgor blanda äran af denna seger. Säkert skall hon en gång kallas till ett sådant eftersinnande. Att detta icke må inträffa för seat, måste hvarje fäderneslandets vän framför allt önska. lus. hemställer på dessa grunder, om det år värdigt och skäligt, att på ett så högst skoningslöst, och enligt Ins. tanka, lika högt orättvist sått, behandla en officer, för det han haft olyckan att förlora med ett fartyg? En officer, som alitid varit känd för en utmärkt redbarhet, som äger sjömanskap och erfarenhet, kanske vida utöfver någon af hans jemnåriga, som aktas och rärderas af ett par hundra kamrater och förmån! — huru många millioner ligga ej på sjöbotten, bortsatta med full beräkning af fri vilja! Huru mycket ligger icke der, ditfört af stormen och olyckan! Huru många sådana händelser inträffa icke, i det hela taget, hvarje dag, hvarje stund! Hvilken förfärlig olåt och villervalla öfrer hela jorden, om för hvarje sådan händelse, ett sadant väsende blifvit fördt. — Ins. lemnar detta till besinnande hos hvarje den renat sanningens och rättvisans vän. Ins. skulle ej ett ögonblick draga i betänkande att under denna uppsatts teckna sitt namn, om han helt och hållet kunde följa sin egen böjelse. Han vågar tro att det åtminstone kunde tjena säsom ett någorlunda pålitligt insegel på sanningen af hvad han anfört såsom fakta och på renheten i hans afsigter. . Följande bref som benäget blifvit Ins. meddelat, kan tjena till att ytterligare, och såsom vid full dager, belysa H:r Anm. uppgifter. Ins. har väl ej hunnit begära särkildt tillstånd att så här framhafra det, men han är öfvertygad på förhand, att författaren gerna vill tillstädja framläggandet af sjelfva originalet, som Ins. i detta ögonblick har i sin hand, i fall så skulle påfordras. Stockholm den 13 December 1836. H. H. L:t! — — — — — För öfrigt vill jag nu, enligt löfte, nämna nägra ord Am cal DM— I 1 33