Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 februari 1838, sida 1

dre parti, men, i det lilla han hade att utföra, var han alldeles på sitt ställe. Isaura, Mille Greenberg, hade nästan ingenting att sjnnga, och behöfver derföre blott nämnas för fullständighetens skull. Chörerna gingo något bättre än förra gången. Sista representationen gafs ITALIENSKAN I ALGIEn, komisk opera i 2 akter, af Rossini. Att denna opera icke tillhörer havs bättre arbeten, är hvad man med visshet inhemtar redan då man hör den en entia gång, och ingen har blifvit så kallsinnigt emottagen af vår publik; som denna. Det gjorde oss ondt att Heusserska sällskapet skulle skiljas härifrån med detta slutliga intryck; då de ännu kort förut gifvit flere lyckade föreställningar. H:r Heusser har förmodligen trott sig böra gifva oss något äfven i denna genre, och vore innehållet icke så alldeles blottadt på interesse. skulle förmodligen kompositionen äfven väcka det mera. Dessutom voro dessa sängpartier allt för litet lämpade för alla, som innehade dem, och främst måste vi i detta afseende nämna Deyen Mustafa, till hvilken fordras en verkligen Italiensk Buffo för att återgifva det originelt komiska deri. II:r Steinbeck hade allt för mycket att kämpa med detta sångparti, för hvars genre han alldeles icke äger någon skola, och äfven med sin osäkerhet deri, än att han skulle kunna hafva karakteriserat rolen på minsta vis. Elvira, ans gemål, (Mille MWidemann) så väl som Zulma, hennes förtrogna, (M:lle Greenberg), hade alltför ringa partier, att kunna underkastas något omdöme. Isabellas deremot är stort. men ligger helt och hället för alt-röst. och är så öfverhopadt med koloraturer, att man ej kunde begära, det Fru Heusser skulle göra mera deraf; än hennes bemödande åstadkom. Lindoro. H:r Förner, sjöng ganska bra men något osäkert, hvilket vanligen varit fallet med alla nya, af honom instuderade partier, tills han flere gånger nppträdt i desamma. H:r Spalin hade, såsom Tadddus icke mycket att sjunga , men det slags komik , som tillkommer haus rätt fadda rölehade han riktigt uppfattat, och var den enda, som stundom aftvingade oss ett löje. II:r Hanstein, sSlottsfogden, tycktes endast innehafva embetetatt på några ögonblick fylla scenen medan de öfriga hvilade sig, hvarföre vi ej kunna fylla någon rad vidare derom. Den lilla Epilogendeklamerad af Fru VMeusser till afsked från publiken, vann sitt ändamål, att med nägra passande ord lemna enascen, der iman ömsesidigt så länge varit belåtna med hvarandra. och väcka vär önskan, att framdeles der återse dem. som nu skiljdes derifrån. Åtminstohe är det vår enskilta öfvertygelse. att II:r Heusser äsyftat det bättre genom oafbrutna bemådande, och skulle framgången icke alltid hafva varit lika, bör man ej beller förgåta de ringare medel, som stått i hans förmåga. Äfvenledes bör Herr Heusser kunna vara öfrertygad, att de stundom sparsatuma besöken af Hans föreställningar icke härrört från någon inre utan endast från den yttre kölden. Att vi härutinnan icke misstaga oss. bevisar det enhälliga, stormande framkallandet af nästan alla sällskapets betydligare medlemmar, för att ännu en gång genom ett högljudt bifall erkänna de många njutningsfulla aftnar deras förenade talanger beredt vår, ingalunda för ketsten kallsinniga. publik.