Den Troendes Morgon-suck. Se dagen oss helsar! Ur himmelens bryn Ler solen, den vänliga, unga, och foglarna höja sig upp emot skyn Mångtoniga hymnen att sjunga; Naturen, vid klangen af tonernas ljud, Uppvaknar, en himmelens rodnande brud, Ur dvalan, den nattliga, tunga. o, vakna du äfven, min elumrande själ, Ur verldsnattens villånde dvala! Med Honom, som led för ditt eviga väl, I bönen, den brinnande, tala! Vak upp! lik den värmande, lifvande sol, Som bortjagar töcknen från pol och till pol, Han vill dig i sorgen hugsvala. Var verksam, o själ, under timmarnes lopp; Var dygdig och nyttig: snart skymmer Den afton, som verkliggör vandrarens hopp, Och slutar hans många bekymmer. Vid räkningen, ofvan i blånande höjd, Blir dagslönen: himmelens sällhet och fröjd, En fröjd, som vår tanke ej rymmer. O, Fader, hvars öga kring skapelsens rund I nyfödda solflamman skädar, Hvars närvaro aftonens mörknande stund, Med tindrande stjernor bebådar, Jag nu vill begynna dagsvandringens lopp Mot okända öden med fröjd, i det hopp, Att Du med din vård mig benådar. Når mödornas timmar, i afton, o Gud, Tidmåtaren visar som flydda, Och klämtande klockornas vänliga ljud Hörs kalla mig hem till min hydda; Då tonar min lofsång i stillheten, skön: Då kommer, o Fader, ditt barn med sin bön: Att äfven i natten det skydda. E—R.