TEEATER. Söndagen den 7 dennes: FRA DIAVOLO, temligen besökt, oaktadt de mänga representationer den hår redan upplefvat. Både personal och orkester åro också väl deruti inöfvade, och Fra Dievolo förblifver onekligt en af H:r Schmuclkerts bästa roler. Vi veta i öfrigt ingenting att tillägga såsom nytt om denna publikens saroritopera. och vilja ej upprepa det sagda lofordet, om än aldrig så förtjent, för att icke trötta läsaren. II:r Steinbeck annoncerade efter spektaklets slut för andra gängen sin inhiberade recett: BARBERAREN 1 SEVILLA, som också verkligen gafs påföljande Tisdag, men för nästan tomt hus. hvilket väckte billig förundran, då H:r Steinbeck med sköl synts oss vara en af publiken gynnad artist, och någet hvar yttrat den önskan, att han vid detta tillfälle matte få mottaga bevis af dess ynnest. De få närvarande mottogo recettgifvaren på ett smickrande vis och voro i det hela ganska tillfredsställda. Mille Lidemunn sjöng och spelte med mycket behag den naiva feos ine och H:r Schmuckert syntes, oaktadt ett föga talrikt anditorium, med västan ännu mera båg och liflighet framställa den glädåtiga Figaro, än förra gången. Sistledne Fredag gafs den långe väntade NORMA, stor opera i 3 akter af Ieflini. Det är en bland dem, som egentligen belåotat komponistens rykte, och med icke ringa förhoppningar hade man denna afton talrikt församlai sig. Det är obestridligt, att dessa äfven till en stor del blefvo reatiserade, ehuru vi skulie vilja gifva företrädet ät ROMEO OCH JULIE af samma komponist, der musiken, mera sammansmält med ämpet, år rikare på originalitet och melodier, än i Norma. Hufvudrolen innehades al Fru Ileusser, och onekligt är, att endast bon. bland detta sällskap. säsom skadespelerska var densamma vuxen: men hvad sängen vidkommer, var bon visserligen icke på sin plats, och skall aldrig blifva i stånd att häri fylla den. då hon icke på minsta vis kan lämpa sin röst till coloratursången, som antingen är en naturgäfva, eller frukten af tidig utbildning i en verkligen ged skola. Redan i sin första sköna aria, den vi med så mycket nöje förnt hört som concertstycke af andra sangerskor, funna vi nogsamt detta omdöme bekrästadt. Fru Heusser skulle likväl. det oaktadt, göra längt mera lycka i sina sångpartier, om hon icke med en så onaturlig ansträngning frambragte de högre tonerna, hvarpå vi redan ofta sökt göra henue uppmärksam. Hennes sång är säker, hennes bemödande synbart och hennes röst stark, hvilket vi gerna erkänna. och så snart hon mildrar densamma i höjden. vinner hon dervid. Detta var isynnerhet märkbart i Duetterna med Adalgisa, som å ömse sidor uttördes med en ljufhet och ett behag, som tillräckligt bevisa, att Fru Hensser icke är främmande för dessa konstens fordringar. M:lle Widemann ver likasom skapad för Adalgisas hela väsende, äfvensom för hennes sång; det qvinligalidande. älskande och tröstande ligger så helt och hållet nästan i hvarje hennes blick och åtbörd, att de yttringar vi förnummit öfver hennes tillbörlighet att gifva NORMA, synas oss vara ett stort misstag om denna karakter. Vi komma nu till Server, de båda medtäflarinnornas förema!, och tillstå med nöje. att detta parti var ett bland dem, deri H:r Forner isynnerbet uppträdt till sin fördel. Haus hållning, hans spel och uttrycket af hans sång var denna afton serdeles lyckligt, isynnerhet vid arian i första akten: Orovist, II:r Bost, hade väl ett mindre betydligt parti, men sjöng detta med värdighet och uttryck. Körerna gingo ovanligt bra.