Fragmenter af en urkund. (Insändt.) Det var sordomdags ett Nordiskt rike. der. på en af dess flottas trenne stationer, lokalen var så beskaflad. att hvar och en af stationens gifte embetsoch tjenstemän hade sig större eller mindre trädgardstomter tilldelte, dels för att derigenom försköna ställets utseende, dels ock tör att skafia de derstädes bosatte hushållen tillgång på grönsaker, hvilka eljest skulle anskaffas på längre afstand från en stad. För dessa förmåner hade deremot hvarje innehafvare af en dylik trädgårdstomt sig den skyldigheten ålagd: att uppsätta och underhålla trädgardens stängsel: och hvad var väl billigare än detta?! Men tror väl låsaren att hvar och en tyckte sa? Nej: längt derifrån! De maktegande på stället, d. v. s. stationsoch varfs-cheterne, tyckte det vara vida förmånligare för sig, om deras trädgärdsstängsel m. m. uppsattes och underhölles på kronans bekostnad, och derutinnan hade de icke heller. de facto betraktadt, just så synnerligen orätt. Nu vot man att vissa chefer ofta anse sig höjde öfver de i reglementen och författningar till esterlefnad meddelade föreskrifter, och att de finna det vida beqvämligare att handla efter sitt eget tycke, än efter gisna regler. På samma sätt lärer också en af de nu ifrågavarande cheferne hafva tänkt; ty äfven han låt tycket blifva rättesnöre för handlingen. Så t. ex. blef ett af de allraförsta profren på hans nit och skicklighet i sin tjenstebefattning det: att sätta sitt a stationen varande boställe i det mest completta stand, hvartill äfven räknades ett för den dertill hörande trådgåärden nödvändigt staket, som vid samma tillfälle nytt uppsattes på kronans bekostnad. Under tiden begynte en del af de andra trädgärds-innehafrarne också att tycka, det äfven de borde få sina tyddgårdsstaket underhållne på kronans bekostnad, och, ehuru säådant vanligen afstoos, af det skäl, att varfschefen häri handlade som honom godt syntes. så gaf det dock nyssnämnde chef anledning, att, i en med vederbörande träffad sammankomst, upptaga ett för längre tid sedan af någon väckt projeet till beskattning af krerje trädgard, för att såmedelst underhålla det omkring densamme varande stängselet. Sjelfva idåcn var förträfflig; men. genom varfsckefens sätt att tillämpa den. hade det blifvit en beskattning, endast fill namnet, och kronan hade likasom förnt fatt betala siolerne, ja säkert med ännu större uppoffring; ty nu kunde hvarje trädgårdsinnehafrare. mot den sakallade skatten, fordra sitt trädgards-staket underhållet i godt stånd. Emot denna imaginära beskattning opponerade sig likväl åtskilliga af korpsens medlemmar, och föreslogo i stället en nerhlix heskattning, så stor, att det afsedda ändamålet dermed kunde vinnas, wtan att dertill begagna olosliga medel. Emot detta project oppträdde åter varis-chefen i sin ordning som en ifrig opponent, och kan väl läsaren gissa hvarföre? Jo just för det, att beskattningen blifvit verklig, d. v. 8. att den hade kostat varfs-chefen nagra R:dr mer om året, än den imaginära. Alli nog, saken slöts så, att hvar och en fick underhålla sitt staket, på sätt han bäst kunde. Vid slutet af sammankomsten yttrade likväl varfs-ehefen dessa betydelsefulla ord : nog skall jag underhålla mitt plankk. , och historien förmåler, att han äfven r gtigt höll ord; ty efter en några månader derefter uppkommen häftig storm, som, bland åtskilliga andre. äfven skadade varfs-chefens plank, anbefallte han det under sitt betäl staende kronans arbets-manskap, att på det nedblästa plankets stålle uppföra en massiv stenmur, förmodeligen för att så mycket lättare bli befriad från all underhålls-kostnad. Men, invänder måhända läsaren, kostade icke detta vida mer, än ett brädplank, och huru kunde väl varfs-chefen hushålla så med statens medel? Deruppå lemnar urkunden det svar: att bemälte chef alltid hänförde statens medel under -amma kathegori som sina egna, hvarföre han också ofta plågade säga: mitt vanf, mina skjul, mina hanonslupar Åc. Åc. Hår afbrytes urkunden, men måhända kan man genom framtida deschiffrering af det följande otydliga stället i skriften få veta, huru eu sådan trogen statens tjenare, som denne varfs-ehef, slutligen blef belöpad. Funis coro nat opus heter det ju i ett gammalt ordspråk ? RA ——— VHLGUHhUIHL saölamne fartur ÅJ 12 Dee.