komlig; idcen måste genombryta de hämmande skrankorna för att i friare och uttrycksfullare former fortsätta sin existens, som derföre, onktadt den tillfälliga formens förgänglighet, sjelf är oförgänglig; oaktadt formens föråldrande och förfall, sjelf alltid ung och frisk, liksom den Grekiske Eros. Formens föränderlighet såsom uttryck för samma ide kalla vi konsstilar. Hvarje ny och originell ide skapar omkring sig en hel verld och nya former, hvilka tiden, genom längre fortsatta framsteg, sönderbryter, under det iden sjelf intager för alltid ett rum i menniskosnillets pantheon. Och så måste det vara. Ty annars vore bilduingens framsteg, och öfversigten af dess sortgång genom tiden lika omöjliga. Menniskosjälen är i oändlighet perfectibel, och så äfven konsten. Det senare frambragta har icke blott blifvit väckt till lif af det förut bestående, utan det upptager äfven detta i sig såsom ett betydande moment. Det äldre och de äldre ideerna sortsätta således icke blott ett lif för sig, utan ätreu i ssmmanhang och vexelverkan med det unga och nya. Och båda, långt ifrån att förlora, vinna betydligt derpå. Menniskan, så länge hon förblifrer menniska. hvilket hon alltid bör och mäste, kan alldrig utan onatur råka i ett fiendtligt förhållande till konsten, lika litet som till religion och vetenskap. Konsten icke blott sjunger vaggvisor för lifvets oro, strider och bekymme, utan lemnar henne vapen att bekämpa dem, liksom religionen och vetenskapen, eburu religionen i utmärktare grad. Man är derföre icke full menniska, utan att omhulda någon af dessa himmelens döttrar. De äro litvets genier. De jollra vid var vagga, tala till hjertat och förnuftet i mannaäldern och anvisa 028 stjerngimmeln i ålderdomen. De peka alltid på något högre , om de härstamma derifrån. De äro derföre icke endast barnleksaker till tidsfördrif; på en gång glada och allvarsamma till sin natur, lära de oes att blanda glädjen med allvar: kryddan på lifvet. År nu detta afgjordt, så kan icke blifva fråga om någon rangsjuka konsterna emellan, emedan deras fullmakter äro af samma är och datum. I och för sig betraktade äro de alla at lika värde, emedan de alla vilja uttrycka det sköna, sanna och goda. IIvarje konst, som icke söker detta mål, går miste om sin bestämmelse och sitt namn. Poesi, musik, måleri, plastik o. s. v. sluta en syskonkrets, der glädjen och sorgen, det goda och sanna, höga och sköna väcker lika deltagande hos dem alla. De äre alla barn af samma fader, som åt dem inrymt en lika oändlig verkningskrets för utbildning och fulländning. ( Fortsättes.) atm TR LT RR