Menniskan lefver icke blott ett yttre lif i rummet, utan äfven ett inre i tiden. Det förras behof yttra sig först och med oafvisligt tvång, och taga derföre först alla menniskans krafter i anspråk. De konster, som det lägre naturbehofvet eller den blott yttre beqvämligheten gjort nödvändiga, kallas meehaniska och höra ej till vär närvarande betraktelse. Själen, blomman af var tillvarelse, har både ett högre mål och högre behof än den blott sinliga naturen. Själen står på gränsen mellan himmel och jord, och tillhör således tvenne verldar, hvilka båda mäste bidraga till dess utbildning. Den måste höja sig öfver den lägre verkligheten, för att komma i besittning af deu högre, och sålunda blifva religion, vetenskap och konst dess egentliga lifselement. Religionen, som förbinder själen med en högre verld, är derföre också menniskans egentliga uppfostringsskola. Der inhemtas både den första och den sista bildningen. Men ur religionens modersköte utgå konst och vetenskap; alla folkslags bildningshistoria antyder eller bevisar det innerliga sammanhanget mellan religion, vetenskap och konst. Dessa kunna derföre alldrig träda i fiendtligt förhållande till hvarandra, utan att på samma gång förfalla i låghet och skenvärde, förneka sitt ursprung och slutligen tillintetgöra sig sjelfva. I menniskosjälen ligger en djup känsla af det oändliga och eviga. en aning, en föreställning och slutligen en öfvertygelse om nagot öfver både naturoch ande-verld oändligen upphöjdt, sin egen och alla tings bögsta orsak och urgrund. Detta är religionens, vetenskapens och konstens urkälla och högsta ideal. hvartill alla andra idealer förhälla sig som radier till sitt centrum, som solstrålarne till solen. När deana idealverld börjat att utdana sig i menniskosjälen och hon blir medvetande deraf, så drifves hon af naturbehof. af en ren nödvändighetslag att uttrycka denna inre fullhet och rikedom, att gifva den en yttre verklighet. Sjelf en flägt af den högre skaparkraften fick själen i medgift gåfvan att bilda och skapa. Hon drifves liksom omedveten af en högre ande, hos henne framblixtra, i vissa ögonblick, ider, hvilka innehålla en hardt nära oändlig mångfald af bildningselementer. Så inspirerad och uppfylld af det oåndligas och evigas lifssullhet drifves hon af samma ande att utbilda och forma denna sin sköna idealverld. sin rikedom af föreställningar, känslor, begär och aningar i ett lefvande yttre, som kallas kunstpradukt, hvarigenom hon sätter det inre och högre lifvets prägel på den yttre verlden. Skön konstår alltså den fria framställningen af det sköna och höga, som inträder i menskliga medvetandet, Det som genom konsten, såsom dess högsta ideal, skall framställas, är förnimmelsen af det eviga och oändliga — det sköna, sanna och goda, — konstens inre — dess hjerta — dess tanka — dess lifsprincip; det, hvarigenom detta oändliga och eviga, ideu. framställes, år det yltre, år formen, den förkroppsligade iden. Grundelementerne för all skön konst äro alltså idee och form : det inneboende högre och dess uttryck. Allt hvad den sköna konsten framställer, är godt och sannt: ty det evigt goda och sanna är dess högsta törebild, som konsten bemödar sig att efterbilda. Allt skönt är derföre sunnt. Men denna sanning är dels yttre dels inre. En konstprodukts yitre sanning beror på dess öfrerensstämmelse med ett i yttre verlden gifvet föremål, som den är bestämd att afbilda. Konsten är då blott imitativ. härmande, och till dess utöfsning fordras blott förmåga af noggrann observation att tänka sig in i sitt ämne, och färdighet att återgifva det observerade och genomtänkta. Denna konstfärdidhet är endast formell, eller afser närmast den yttre formen för att uttrycka sitt föremål t. ex. konsten att afmåla blommor efter naturen, landskapsmålningar o. s. v. Den är en lägre grad af konstfärdighet, ehnru denna äfven fordrar sin man. En upphöjdare rang intager konsten, då den fritt bildar sin idcykel och skapar sin egen inre verld, såsom afbild af en högre. Ty den förras sammanhang med den senare måste skenbarligen framträda, så vida icke konsten skall urarta till sjelfsvåldigt och nyckfullt fantasteri. Inre sanning äger derföre en konstprodukt, då den sköna tanke, den ide, som den bör uttrycka, afbildas i en passande form. Denna inre sanning, hög och oändlighetsfull som den är, uppblomstrar som en fri skapelse af den bildande fantasien (den fria, af yttre verkligheten oberoende, föreställningsförmågan). Fantasien är just konstens öfvergångsformation till en högre verklighet — den är den fritt skapande förmägan— frihetens uttryck i konsten, som höjer menniskan öfver den yttre och stela verkligheten. Sasom nu friheten, vare sig moralisk eller estetisk. är ursprungligen och innerligen sammanvext med menniskans väsende, så är konsten ursprungligen fri konst, kan och får således icke fjettras af vanor och seder, utan måste fritt omfatta den oändliga verld. som konsten besitter. Konsten tillhör derföre icke vissa tider och folk, utan alla tider och folk. Den är en mensklighetens gemensamma egendom och hembäres derföre af Inenskligheten såsom ett tacksamhetsoffer åt Gudomen. Det sköna. och det skönt bildade, är derföre lika oförgängligt som det sanna och goda, det godt och sannt bildade. Det är derföre också lika sannt som det, om icke sannare än det, som i den yttre verkligheten kan uppvisa sin förebild eller sin motbild. Ty huru trångt skulle icke sanningens rike blifva, om dess område inskränkte sig inom den yttre företeelsen. Hvilken plats på jorden skulle då anvisas åt religionen, ät vetenskapen och konsten? Hvad vore de då annat än ett väl sammansatt mackineri, som kunde drifvas af eld och vatten . eller i bästa fall af elektricitet. Och elektriciteten skulle då blifva vår gudom — en afskyvärd tanka. Hvem har någonsin sett Gud? Och hvem tviflar likväl på hans tillvaro? Hvem har sett konsten i bela sin förklarade herrlighet? och hvem tviflar likväl på konstens tillvaro, den må uppenbara sig i hvad form som helst? Skulle icke det, som höjer anden öfver den yttre tillvaron, kunna vara lika sannt som det, hvilket fängstar honom dervid, så vore det i sanning icke värdt att en enda ögonblick qvardröja i lifvet. Härmed vilja vi dock icke förguda konsten och sät ta den som det högsta och enda tillbedjansvärda för menskligheten: ty då vore hedendomen rotfästad på Christendomens område. Vi vilja blott framskjnta den satsen, att intet tvifvel år orimligare än det, som fruktar att erkänna det för godt och sannt, som den äkta konstprodukten framställer. Att den icke kan omfatta allt skönt, godt och sannt, år solklart. Den är sjelf icke oändlig, emedan den som konstprodukt är begränsad., fastän den upprunnit af det oändliga och tillhör detsamma tillfölje af sitt ursprung. Dess ide fortlefver sitt oändliga lif äfven sedan dess yttre och tillfälliga uttryck sönderfallit i spillee DNN diii. än AP 8 a MM