Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 november 1837, sida 1

Några Ord om Styrelsepressen i Sverige. (Forts. srån N:o 40.) yvi hafva i det föregående visat de närmaste, omedelbara resultaterna deraf, att icke en verklig ministeriell press här blifvit etablerad, utan att en servil eller salarierad press trädt i dess ställe, med syftning endast och allenast att upphöja och snart sagdt förgnda Rgentens personlighet, samt att, utan allt afseende på rättvisa, nedsätta den s. k. Oppositionen, såsom ett anarchiskt, samhällsförstörande. af. hat och illvilja ledt parti. Men följderna af denna okloka taktik bafva icke blott varit de för ögonblicket synliga. eller att Regeringen beröfvat sig all möjlighet att genom tryckpressen sprida och gifva anseende åt sina maximer, eller försvara sina ätgärder; deraf, måhända mer än af någonting annat, hafva älven pressen och tidningsutgifvare-kallet i allmänhet förlorat det moraliska anseende, hvarförutan pressens inflytande väl kan vara i så måtto vidsträckt, att det kan sprida oro och missbelåtenhet, men deremot icke uppfylla det högre ändamålet att neml. bilda en lugn, rättvis, upplyst och derigenom kraftfull opinion, som vet att göra sig respekterad icke allenast hos de vånkelmodiga, tanklösa massorna, utan ock hos de medborgsklasser och myndigheter, som kunna uträtta och besluta någonting isamhällets angelägenheter och till hvilkas mening Styrelsen sedan nolens volens blir tvungen att lyssna. Man kan säledes icke nog beklaga att vederbörande. hvars första pligt, likasom första intresse, det varit att upprätthälla och stadga pressens anseende samt att för densamma och dess organer ingifva aktning, anförtrott sin talan åt sådane personligheter som utgifvarne af Granskaren, Stockholms Tidning et konsorter, eller åtminstone företrädesvis understödt och uppmuntrat dylika tidningar och deras redaktörer; hvaremot Styrelsen, genom bibehållande och begagnande af den orimliga indragningsmakten, städse tillintetgjort försöken, å andra sidan, att i spetsen för de oberoende tidningarne ställa personer. som sjelfva icke blott arbetade i tysthet och bakom skölden af för allmänheten fullkomligt obekanta ansvarige. utan hvilka både inför opinionens och domstolens skrank öppet framlade försvaret för sina grundsatser och sättet att göra dem gällande. Också står det knappt att beräkna, huru mycket ondt ett dylikt system mot tryckpressen gjort denna och i synnerhet Styrelsen — hur mycken orättvisa, bitterhet, skandal. det framkallat, å ena sidan, och hur hinderligt det, å den andra, varit för att bilda en verkligen aktad och aktningsvärd press. Vi lemne derhän, huruvida sådant skett med beräkning till detta mål, eller för att nedsätta tidningspressen i allmänna omdömet; sådant är dock icke omöjligt, då man erinrar sig den afvoghet mot pressen, som vederbörande visat. Men om så varit. har denna kalkyl, likasom all machiavellism, slutligen skadat och straffat sig sjelf; ty bår man icke nu sjelf skulden för pressens möjliga öfverdrift, dess så mycket öfverklagade mindre hyfsade ton och dåliga tendenser, då man, genom organerna för och tonen i de servila och salarierade bladen. jemte det förakt, som, medelst upprepade repressiva åtgårder, visats mot den oberoende pressen och dess representanter, nära nog lossat det starkaste af alla hand mot tidningspressens missbruk, nemligen det. som ligger i nödvändigheten att uti första rummet förtjena och bibehålla: allmänhetens aktning för rättvisa, sann sosterlandskärlek, öppna och redliga afsigter? Frigör Styrelsen tidningspressen från detta moraliska band; betraktar och behandlar hon pressens organer antingen såsom sina skoputsare och hoflakejer, eller såsom sina personliga fiender, ett slags halfvildar, hvilka höra snart sagdt förvisas ur samhället. vet hon icke att sjelf ingifva aktning för sina egna, och akta de skiljaktige opinionernas organer. med ett ord fattar bon icke sjelf tidningspressen, såsom en moralisk anstalt af den största vigt för samhället; då skall hon förgäfves använda alla materiella tvångsmedel af indragningar. aktioner eller hvad de heta, för att hejda pressen eller borttaga dess möjliga missbruk; tilläfventyrs skall hon kunna tvinga den att gå litet försigtigare. eller rättare försätligare, tillväga. men förgäfves skall hon hoppas att derigenom åstadkomma en i det ringaste förbättrad tendens. Med en för tidningspressen försvagad allmän aktning, med ett, hos de s. k. bättre klasserna, som omgifva och tjena thronen, propageradt, sörnäåmt förakt mot yrket, skall småningom detsamma falla i ro VORE —