Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 november 1837, sida 2

ett ihållande regn. Sedan skeppare och besåttning, under ihärdiga ansträångningar, tillbragt hela den inbrytande natten, hvilken mörkret gjorde ännu rysligare, med att söka lossa fartyget från de dolda klippmassor, hvarpå det befann sig, och hvarunder de mäst tillgripa det vanligtvis sista steget, att kappa masten och kasta en del af lasten öfver bord, upptäckte Styrmannen, Såll, omkring kl. 5 på morgonen, eller i dagningen, en ofvan vattnet stående, på något afstånd befintlig, kal klipphälla. Då någon räddning ej syntes möjlig, om man qvarstannade på fartyget, som hvarje ögonblick våldsamt törnade emot stenarne, och slutligen sönderslogs så, att dess öfre del skildes ifrån kölredningen, kastade sig Säll och Matrosen Michaelsson i vågorna och lyckades, efter mycket kämpande, genom simning uppnå nämnde klippa. Vid mastens kappande hade kocken, en mindre gosse, fastnat i en tross och med den blifvit af stormen slungad öfver bord, hvaremot Skepparen, som ännu varit qvar å vraket, då Säll och Michaelsson lemnade det, men af ansträngningar och förskräckelse förlorat all sinnesnärvaro, någon stund derefter försvunnit, sannolikt under försök att följa de förres exempel, hvarunder han, så väl som kocken, funnit sin graf i böljorna. Säll och Michaelsson, saknande numera krafter att begifva sig åter till skeppsvraket, för att derifrån afhemta det nödvändiga till lifvets uppehälle, afbidade nu, och under det stormen och regnet med få afbrott fortforo, det ögonblick, då hunger och köld skulle göra slut på deras lidanden, då, på tredje dygnet efter deras ditkomst, och liksom Försynen skulle ansett dem hafva då bestått sitt härda prof, en störtvåg uppkastade till dem en koffert, innehållande, jemte nägot kläder, äfven elddon och ett stycke fnöske. Sedan detta sednare gjorts af Säll antändbart genom torkning mot de delar af kroppen, som ännu behöllo någon värme, upptändes af några skeppsvrakets spillror, som äfven ditflutit, en eld, som vederqvickte deras stelnade lemmar; kort stund derefter, och nästan samtidigt, tillfördes dem likaledes af en störtsjö en mjölsäck, en låda med ljus, samt ett fragment af en kopparskål, hvilka saker vid skeppsbrottet förmodligen blifvit kastade på något närbeläget stengrund; och de olycklige skyndade naturligtvis att af mjölet, det salta hafsvattnet och talgen bereda en anrättning, som, utom det den utan tvifvel var den mest välsmakande, de någonsin ätit, räddade dem ifrån den eljest hotande hungersdöden. I nära ännu 3 dygn närdes de af denna spis, eller till den 10:de middagstiden, då en af dem upprest nödflagg upptäcktes från nämnde masugn, och de hade den oförmodade lyckan, att erhålla räddning ur denna sin belägenhet, af folk. tillhörande masugnen, hvilka samma dag ankommo och afhemtade dem. Såsom ytterligare bidrag till det sällsamma i denna tilldragelse, bör ej lemnas obemäldt, att, då de tvenne fartyget åtföljande oxar. hvilka voro bundne vid masten, erhöllo, vid dess kappande, sin frihet, den ene af dem invecklade sig med hornen uti tacklaget och fick der, i hängande ställning, sin bane, hvaremot den andre blef de skeppsbrutnes söljeslagare, och delade med dem ett i alla omständigheter lika öde. Detta djur företedde en fullkomlig kontrast mot det obändiga sinne och mod, som plägar utmärka dess naturel; det tycktes förråda omisskänneliga uttryck af ömhet och deltagande, hyllade sig till sjöfolket, isynnerhet Säll, hvars alla rörelser det likasom den trogna hunden följde, och gjorde, då matroserne kastade sig i vattnet, äfven på samma gäng ett hopp från fartyget i det upprörda elementet, hvarur det, jemte de förre, nppnåädde klippan, der det blef de skeppsbrutnas enda, men trogna sällskap: och man skulle kunna säga, att, då den olycklige seglaren upphörde att vara till, den lemnade sina öfverblifne detta djur till underpant på den vackra egenskap, hvars namn den bart AA AAAni F TAAAA Trollhätte Canal-Lista fr. d. 10 t. o. m. d. 13 Nor. 1837. 299797