244 Mm EF FIEF I Söndags gaf II:r Heusser Lustspelet GODA TONEN, af Töpfer, och enakts Operan DEN OSYNLIGH. Det förra är icke utan sitt värde i anläggninger, men kanske något uttänjdt i utförandet. H:r Bost. som Onkel Strehlen, var förträMig: också Fru IIeusser som Leopold i na alldeles i sitt element: liflighet, förenad med litet oskyldigt koketteri: också är denna rol ganska tacksam. I anseende till Fru Dörings sjukdom hade M:lle Hoch som hastigast ätagit sig Louise, och vi tro oss icke hafva förlorat på bytet, ehuru man stundom kunde märka någon osäkerhet i minnet, hvilket äfven var fallet med Philip von Strehlen, II:r Nachly. Bada maste tala högre för att kuuna förstås, åtminstone öfver hela salongen. DEN OSYNLIGE är egentligen en farge af lägsta Slaget , men likväl genom H:r Hansteins denna gång ganska lyckade spel som hufvudpersonen, så ful af de löjligaste situationer, att man glömde det otroliga derför. Mellan 2:tra och 3:0dje akterna af första pjesen sjöng Mille Widemann en aria ur operan DUELLEN, af IIerold, med det rättvisaste bifall, och man skulle således hafva trott, att aftonens arrengement värit väl beräknadt för allas fordringar: men det oaktadt var huset nästan tomt: dock gafvo de närvarande högljudt tilllkänna sin belätenhet, hrari saledes H:r IIeusser måste söka en slags tröstande ersättning. Tisdagen sågo vi PRECIOSA, så väl till musik som innehåll tillräckligt känd, för att icke behöfra någon vidare analxs. Fru IIÄUeser gaf hufvudrolen med mycken känsla och behag, men A(Unm aOo hade behöft en nagot eldigare representant, än H:r Spahn.som också verkligen begagnas i hvarje genre, hrarföre han omöjligen alltid kan vara lika bra. Då alldeles ipgen sång kom i fråga, voro både IIII:rr Nachby och IFagner att tillgå, hvilket säkert varit mera lämpligt. Deremot hade II:r Damm aldrig förut visat sig från en så fördelaktig sida, som denna afton i Zigenarhöfdingens rol. och vi vilja isynnerhet anföra scenen med AlOnm a2ö. der han beskrifver sitt och de sinas nomadiska lefnadssätt. samt den scen han har med Preciosa i slutet af 3:dje akten. Han ägnar sig således vida bättre åt den tragiska, än den komiska genre. hvari vi hittills sett honom uppträda. Wiarda gafs utmärkt väl af Fru Schultz, företrädesvis öfvergängen i sista akten från krypande ödmjnkhet till den listiga, hotande egennyttan inför Preciosas föråldrar. Dessa voro likväl vid katastrofen. vär Wiardas berättelse bör på det högsta spänna deras deltagande och aningar, så kalla, att pjesens skönaste moment blef alldeles förfeladt. II:r Steinbeck, Alongos far, var, som alltid, hans rol må åga större eller mindre betydenhet, mån om att uppfatta och återgifva den riktigt, och vi hålla honom räkning för denna verkliga förtjeust. Pedro tyckes vara en af H:r IIansleins äldre paradoch favoritroler och hade verkliga glanspunkter i sin våg, som också lifligt erkändes. Hvad körerne angår, hafva vi ofta anmärkt, att de sjungas alltför släpande, hvilket åfven nu var fallet, och som vi flere gånger af olika skådespelaresällskap hört PRECLOSA med dåliga körer, skulle det hafva fägnat oss, om de denna gång blifvit utförda med något mera omsorg.