I den första blodiga, fäktning, som föreföll mellan de Polske och Ryske förtropparne, störtade sig ett infanteriregemente af de förstnämnde på ett Ryskt batteri. Ett hagel af kartescher ernottog de stormande och gjorde öfverallt luckor i deras leder. Detta oaktadt ilade den tappre hjelteskaran, allt tätare och tätare sammansluten, med nytt mod mot de död och förödelse omkring sig spridande eldgapen. Då störtade plötsligt deras hjeltemodige anförare, en gammal grahårig, 76 år gammal starost, genomborrad af en karteschkula, till marken. Ett ögonblick studsade de tappre krigarne och tycktes, skakade af det sorgliga öde, som träffat deras gamle, älskade befälhafvare, vilja draga sig tillbaka. Då samlade den dödligt sårade gubben sina få aterstående krafter, och med en, stridsbullret öfverröstande stämma repade han: Framat, framåt, mina bröder! föll ock jag, icke faller fördenskull nationen! Så taladt. uppgaf han sin hjelteanda. och fram, öfver hans blodiga kropp, störtade sig, likt anskjutne tigrar, Polens hjeltemodiga frihetskämpar mot den fientliga kolonnen. Annu några ögonblick — och kanonerne tystnade ; batteriet var taget, och öfver de för fosterlandets frihet stupade hjeitarne sväfvade stolt i aftouvinden den segrande Polske örnen. ( Forts.)