frihet, detta stoft gifver nu, för samma heliga sak, sin sista och enda tillhörighet. Nedsmält densamme, diktator, nedsmält den — till död åt våra hätska tyranner! 3. En tid derefter hade fyra gamla, Polska regementen, som just stodo i begrepp att marschera mot fienden, uppställt sig på en al Warschaus största platser, då plötsligen flere deputerade ur hvarje kompani framträdde till befälhafvande generalen och frågade honom: om han ville gifva sitt bifall till en mellan de fyra regementernes krigare träffad öfverenskommelse ? Efter att generalen (med den anmärkning att han vore öfvertygad det de icke begärte något annat, än hvad som fullkomligt öfverensstämde med deras egen åra och fäderneslandets sanna bästatt) bifallit denna deras anhallan, skrufvade plötsligt alla de gamle soldaterne sina flintor ur gevären, och en af de deputerade tilltalade befälhafvaren i följande ordalag: General l ss är allt för väl bekant, huru, thy värr, en stor del af de yngre tropparne och nästan alla våra öfrige. i striden för vårt fäderneslands frihet och oafhängighet deltagande, landsmän lida brist på krut och bly; Jat derföre du utdela den ammunition, vi hafva, bland dem af våra tappre kamrater , som ännu icke , i Jikhet med oss, under en kedja af år lärt känna krigsyrket och det bruk, en öfvad krigare, åfven på nära hall, kan göra af sina vapen, och hvilka, till följe deraf, hafva densamma mera af nöden, än vi. Oss äro våra kolfvar och bajonetter nog. Med dem skole vi sträcka hatarne af vår frihet till jorden. Gud och vår rättvisa sak styrke dertill värt mod och vår arm! — Hvad verkan dessa okonstlade, af en sann fosterländsk känsla förestafvade, ord gjorde på den tappre pefälhafvaren och det omkringstående folket, kan man lätteligen föreställa sig. De gamle krigarne höllo ärligt sitt gifna löfte; men deras hjeltebragder voro förgäfves. Nu, då detta nedskrifves, hvila sannolikt de fleste af de tappre Sarmaterne i den jord, som de ville återgitva sin frihet, och som, i dess ställe, erhöll — — Alexandercitadellet. sn LH 4 m—— ———