nes talang, och vi tillstå, att vi, utom denna, knappt hade hållit ut de 6 akterna. Men det är råättvist, att genast tillägga, det både H:r Nachly och H:r Wagner gjorde allt, för att understödja henne. Den förre, (Erkediaconen). gaf sin afskyvärda röle allt det rysliga intresse, som deri är nedlagdt; haus helvetiska passioner, svartsjuka och hämd, såväl som det iskalla lugn, hvarmed de omvexla, lågo lika mycket i hans förmåga, som uttrycket deraf i bans yttre, ehuru organen, någon gång vid de starkaste astekterna, syntes oss otillräcklig. Deremot fick H:r ÄWagner af naturen mottaga den för skådespelarn så oskattbara gåfvan af en vacker, sonor och ren organ. När han, med sina anlag, genom öfning, hinner derhän, att öfverallt böja sin stämma och sitt tydliga uttal efter ögonblickets fordringar, skall dess djupa ton alltmera tränga till åskådarens sinne, och sätta honom i stånd, att uppträda i hvarje råle af högre interesse. Han är ännu så ung, att man dilligtvis ej kan fordra mera, än han redan uppfyller, och äfven som Phöbus var han, isynnerhet i scenerna med Esmeralda, alldeles på sitt ställe. Bland zigenarehopen och i slutscenen saknade vi den nödiga styrkan och den manligare hållningen; också talade han der för fort. Syster Gudule (Fru Döring), bar en kort, men ganska vigtig röle, och vi skulle knapt hafva trott henne vara ägnad derför. Så mycket hellre tillstå vi nu motsatsen, blott med den önskan, att hon mildrat sin något skarpa organ uti igenkännelsescenen, der den gjorde ett obehagligt intryck genom för mycken ansträngning. Hvad hon deremot i halft vansinne berättar om sin lilla förlorade älskling, var djupt skakande och ganska lyckadt. Qvasimodi, ringkarlen, gafs af H:r Emil, och borde kanske hafva blifvit först nämd, såsom den der lånar pjesen sitt namn, Detta vet man likväl ej hrarföre, ty han är hvarken mer eller mindre, än någon af de förut nämde, hufvudpersonen. Men hans vidunderliga fulhet, som innesluter en så skön själ, en så innerlig känsla, den döfhet, som ökar hans oförtjenta lidande, den verksamma del han tar i de öfrigas öden, den straffdom han utöfvar mot sin fordna välgörare och hans eget slut, stegrar allt mer vårt interesse, och de få scener, H:r Emil egentligen har, utesluta ingalunda det förtjenta lofordet för hans bemödande; isynnerhet vilja vi nämna den i tornet hos Esmeralda, da han först ej kan fatta meningen af hennes bön om räddning, och slutligen, som en verklig hjelte, skyndar att fullborda den. — H:r Heusser hade gjort, hvad som är möjligt på en mindre Theater för sceneriet, men detta tillhör, som sagdt är, en vida större. Den, sedan några decennier, verldsbekanta CENDRILLON uppträdde i Fredags a nvo på vår scene, inför en talrik samling. Några små theater-coups, briljanta costumer Åc. Åc. äro alltid lockande, och i detta fall kunna vi visserligen ej beklaga oss. IIerr Forner hade i prinsens partie en af sina lyckligare aftnar. men tillika synes oss, att hans röst i allmänhet blifvit mera behaglig och hans intonation renare. Duetterna bäde med Alidor och Cendrillon sjöng han ull vårt fulla nöje, äfvensom sina kupletter. Fru Heusser hade öfvertagit Cendritllons partie, hvilket vi likväl ej anse alldeles lämpadt för hennes genre. dendrillon måste, enligt vår åsigt, vara ännu längt mildare och anspråkslösare i sin förtryckta oskuld och sitt hjertas innerliga godhet, än Fru Heussers alltför stora liflighet och stundom öfverhopade gester framställa. Isynnerhet är bland dessa ett framskjutande med bada händerna och utbredda fingerspetsar, från hvars beständiga upprepande vi skulle vilja afråda henne. Hon syntes längt mera på sitt ställe i andra akten vid hofvet. än i sin underordnade belägenhet, men var för öfrigt, som alltid, säker i sin sang. Thisbes och Clorindas partier voro, genom ett oförklarligt misstag, alldeles oriktigt fördelade, i det den förra vals af Mille MVidemann och den senare af M:lle Greenberg. då förhållandet bordt vara tvärtom. Vi hafva förut tillräckligt yttrat. att II:r Heusser borde vid hvarje tillfälle begagna Mille Midemanns vackra talang för hulvudpartierna, så mycket mera, som hon obestridligt är första sångerskan vid hans sällskap, och han endast genom detta uraktlåtande skadar sig sjelf och minskar publikens nöje. Detta år dess egen och icke blott rår tanka om saken. Då Mille Greenberg utelemnat komponistens föreskrifna solo i andra aktens finale och inlagt en annan, väcker det så mycket mera vår förundran , att hennes val kunde falla på en sådan, som hon aldrig bordt våga att sjunga. Ett blygsamt misstroende till vår förmåga är alltid bättre. än ett allt för stort förtroende dertill. och minst bör detta äga rum, der man vädjar till publikens omdöme. Herr Hanstein hade, i Baronens rale. sin bean-jonr. i det han alldeles kunde öfverlemna sig åt sin böjelse för karrikaturen. och man sag, att han roade sig sjelf, i det han roade oss. Deremot gaf H:r Spakn med någon öfverdrift sin Dand in i; denne är likväl kunglig stallmästare, och således icke så utan lesnadsvett. att han ej skulle kunna hafva litet bättre fasoner. Men i den genre H:r Spakn uppfattat sin röle. bibehöll han karakteren alltigenom med allmänt bifall, och är, Som vi redan åtskilliga gånger yttrat. ganska användbar vid alla tillfällen. Alidor, (Herr Sleinbeck). intonerade denna afton mindre lyckligt , dock vilja vi tillskrifva detta en märkbar heshet. Orchestern var osäker, hvilket genast hördes i Ouverturen. A e D Mr: AAAA— — — r