Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 september 1837, sida 1

nmoane VvI altt ILHUSIKGITCRIOTCLHL I1I1CII O. tU tUftUPECEO 411-k—k1k1 a dras de tillsättningen af orgelnist-beställningen vid härvarande domkyrka; blitvit af Kongl. Maj:t i nåder afslagne. Nästl. Onsdag på e m. här flickan Christina Jönsson, hemma hos sin broder, åkaren Johannes Jönsson, här i staden. å väfmarknaden på bes drägligt sått tillnarrat sig c:a 200 alnar bomullelärft af enkan Maria Jöns: dotter från Marks härad, på så sätt; att hon, under föregifvande att visa väfnaden för ett herrskap, fatt mottaga samma emot det hon lemnade såsom skkerhet en sedel, som befatins vara em Fransk assignat å 500 Livres. hvilken Maria Jönsdotter antog för dugligt mynt. Som Christina Jönsson derefter ej återlemnade väfnaden, blef förhållandet anmäldt i poliskammaren och då hon emot aftonen åter infann sig å väf-marknaden föratt på lika sått narra en bonde, blef hon anhållen och afförd till poliskammas ren, hvarefter visitation verkstäldes Hos brodren, hvarest våäfnaden befanus inlåst i en kista samt 2:me lika lydande assignater uti en dragläda. Malet skulle i går undersökas vid poliskammaren. —— —— — ————— — —— THEATER. Sistlidne Tisdag den 19 dennes öppnade H:r Heusser sina representationer med Operan JOHAN AF PARIS; musiken af Boieldieu. Den Prolog, hvari Fru Heusser helsade Publiken ; mottogs af densamma med mycken välvilja. såvål vid minnet af de musikaliska njutningar. Herr Heussers sällskap förlidet år beredde oss, som de förhoppningar, hvilka nu fästas vid hans återkomst. Att efter denna första debut vilja gifva ett afgörande oms döme om sällskapets förmåga i allmänhet; vore föga rättvist, och skola vi dertöre endast hälla oss vid aftoneiis enskilta företeelser. Man gör vål gemenligen inga stora anspråk på innehållet af en opera, men det syntes, som skulle denna, mindre än vanligt, hafva uppfyllt äfven billiga fordringar. Då också musiken icke egentligen tillhör hvarken den ädlare, gamla genren, eller den nyare Fransyska. så var valet för detta första uppträdande just icke serdeles lyckligt. Chörerna sjöngos af en talrik personal temligen bra, men på nägra ställen alltför släpande. Johans parti utfördes af H:r Forner, Tenorist. Genast i sin första aria, liksom i de flesta ensemble-uumren, var hans intonation ej lycklig för aftonen. För öfrigt kunna vi ej neka. att hans röst är kraftfull och skön, och vilja först. sedan vi hört honom i andra partier, afgifva ett bestämdare yttrande. Hans spel skulle vi i åtskilliga momenter hafva önskat lifligare. M:lle Wielleman, söm Prinsessa af Navarra, var alldeles på sin plats. Hennes uppträdande sker i första aktens final, der hon genast öfverraskade med sin omfångsrika; klangfulla sopran-sfogato och den färdigliet, som äfven i hvarje följande nummer utmärkte henne och belönades genom de lifligaste bifallsbetygelser. Duetten mellan Henne och Johan, i andra akten, sjöngs af båda med känsla och uttryck. Andra sopranen, fru Nachly, Som page, motsvarade ej sitt sånaparti, emedan hennes röst är svag och icke behaglig. MHennes spel deremot var nått och lifligt, men något mindre fort och mera tydligt måste vi framdeles önska henne tala. Herr Growe, Hofmarskalken, Har en vacker, men alldeles obildad basröst, och äger ännu ingen tlieatervana, hvilket hans stela hållning och beständigt lika rörelser nogsamt bevisa. Fru Heusser, Loresza, är oss sedan längre tid icke främmande, och har i många och olikartade partier alltid uppfyllt sin plats till Publikens nöje. Pedrilla. Herr Hansiein. en ännu äldre bekantskap, är; som Buffo, icke utan förtjenst. men hans minne var honom otroget, hvarföre sonffieuren allt för ofta hördes; en störande omständighet. På sceneriet och costumen hade H:r Heusser användt den berömliga omsorg, man hos honom är van att sinna, och orchestern visade, att der under sednare tiden gjort icke obetydliga framsteg i accompagnementet. Begge ouverturerna speltes med mycken precision. Denna öfversigt torde vara nog för att låta oss hoppas Publikens tillfredshet med H:r Heussers fortsatta bemödanden, och honom ett så talrikt besök, som det, hvaraf han under Sin förra sejour hade lyckan att få glädja sigs