Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 september 1837, sida 1

Rörande skeppet Niords, kapten Sundberg, i N:o 100 af denna tidqning omförmälta strandning åäå Jutländska kusten hafva nu närmare underrättelser ingatt, hvilka vi. i anseende till de af lotsåldermannen Herr Nissen och hans manskap vid bergningstillfället ådagalagda prof af mod och menniskokårlek, anse förtjente af att komma till Allmänhetens kunskap. Se här, hvad vi, dels af ett. vid besagde tillfälle hållet protokoll, dels srån annor säker hand, rörande denna olyckshändelse kunnat inhemta: Skeppsbrottet timade. som vi förut nämnt, den 24:de sistl. Augusti kl. 2 till 3 efter midnatten. Klockan 12 samma dag var skeppet fullkomligt vrak. Trenne fruktlösa försök att rädda den i yttersta lifsfara sxäfvande besättningen hade då redan blifvit gjorde, nemligen tvenne af Raabergs bergarelag och ett af lotsåldermannen och Dannebrogsmannen Nissen från Fredrikshamn med sju man: Väl låg vraket endast omkring 150 famnar från stranden: men den fortfarande, rasande stormen, de rysliga bränningarne och de höga, tätt efter hvarandra följande störtsjöarne, som hvarje ögonblick öfverspolade detsamma, gjorde det rent af omöjligt för nagon båt att nalkas: Så väl på politiemästarens i Horns hårad. Herr examinatus juris Thomsens, uppmaning som af egen böjelse, anträdde likväl Herr Nissen, i spetsen för 8 de mest oförskräckte och duglige sjömän, en ny räddningsfärd: men äfven denna aflopp, i likhet med de förezäende, fruktlöst. Detta afhöll likväl icke de behjertade sjömännen från, att. ett par timmar sednare, under Herr Nissens ledning, å nyo göra ett försök att rädda de om bord å vraket varande olycklige. Kämpande. under den mest ögonskenliga lifsfara, mot de rasande bränningarne, lyckades det ändtligen de oförfärade menniskovännerne, att, efter de mest oerhörda ansträngningar. framtränga till vraket och der ifrån en, i annat fall onndviklig död rädda kaptenen och nio man af besättningen; de öfrige hade redan fannit sin graf i böljorne. Efter ankomsten i land sörjdes på det mest omsorgsfulla och menniskovänliga sätt för de utmattade skepysbrutnes helsa och förplägning. Få dagar derefter befunno de sig på sin fädernejord, der minnet af den hjeltemodige Lars Bagges) redlige efterföljare och landsmän, lotsålderman Nissen och hans manskap, icke så lätt skall försvinna ur de tacksamme svenske Jömännens hjerta. ) En behjertad, Dansk sjöman, som, på redden utanför Köpenhamn, den 3:dje November 1801, då en förfärlig storm rasade, med egen lifsfara räddade den af sju man bestående besättningen på ett från Monaco till Kö penhamn med laddning at frukt destineradt fartyg, hemma i Flensburg och fördt af kapten T. C. Drewsen. En i Danska rikets hufvudstad då boende köpman, vid namn Staal Hagen, hade, rörd af den olyckliga belägenhet, hvari besättningen på ofvanbemälte fartyg befann sig. erbjudit den eller dem som räddade densamme, 100 Riksbankdaler. Dessa penningar ville han nu, efter den af Lars Bagge verkställda räddningen, till honom öfverlemna; men den käcke sjömannen förklarade, att ban hade vågat sitt lif för att frålsa sina medmenniskors — icke för betalning. Efter att hafva sagt detta, aflägsnade han sig i all tysthet. Emedlertid kom ryktet om denna storsinnade handling för konungens öron. hvaraf följden blef. att Bagge erhöll silfvermedaljen pro meritis och en ärlig pension af 30 Riksbankdaler. En vida skönare belöning väntade dock den hjeltemodige sjömannen, nemligen den, att se sin ädla gerning förevigad i tvenne herrliga sänger af Adam Oehtlenschläger och Fredrik Hoegh Guldberg. Ännu för nägra få år sedan lefde Bagges aktad af bäde fremlingar och landsmän, i Helsingör.