Redan ar en Så Tuna tld IOTUUEn, all OesteGRmÄVMNSCNJ SICUGRATTIVA f(11— de hafva haft tid att taga bladet från munnen och, i något berigtigande, underrätta sina läsare huru det egentligen hänger ihop med den der utländska legitimistiska storljugarligan, af hvars: jesuitiska verksamhet vi i N:o 104 af denna tidning hade tillfälle att gifva några rätt artiga och smånätta prof. Med undantag af en så kallad tidningsöfversigt, införd i N:o 204 af förstbemälte tidning för den 4:de dennes, har dock ingen ting hörts af från detta håll, och man kunde snart blifva frestad att tro, det Statstidningens öfversigt öfvergått till öfverseende. Som likväl detta, hvad de inländska tidningarne beträffar, icke just plågar vara Statstidningens svaga sida, så bör man dock ännu hafva hopp om att få veta hvad den i Frankfurt am Mayn stationerade Svenska och Norrska generalkonsulns sörklaringsinfordran har kunnat uträtta hos redaktionen af Rheinund MoselZeitung. Under afvaktan hårpå, torde det tillätas oss att här nedan reproducera de träffande reflexioner, till hvilka bemälte förklaringsinfordran gifvit anledning, och som befinnas införde i det sednast hit anlända numret af det i hufvudstaden utkommande tidningsbladet Spegeln. De äro af följande ordalydelse: Det torde falla mången in att betrakta denna åtgärd af Generalkonsuln såsom ett obetänkt fjesk, hvilket till ingenting gagnar, men väl kan framkalla besvärliga förklaringar. Att få veta artikelns ursprung utan alla officiella eller officiösa åtgärder, var visst icke svarare för Svenske Generalkonsulen i Frankfurt, än det varit för Redaktionen af Svenska Statstidningen. Nåräter denna kunskap hänvisade på Redaktionen af en Fransk legitimistisk Tidning, så skulle alla vidare steg i den vägen hlott framkallat ännu värre artiklar i det Franska Bladet. Efter ursprunget lönade det alltså ej mödan att spana. Men ett i diplomatiskt hänseende kinkigare svar älventyrade Generalkonsuln från de Tyska Myndigheter, som censurerat artikeln i Rheinoch Masel-Zeilung . och derigenom på sig tagit ansvaret för artikelns inrymmande : sjelfva Redaktören af ett censureradt Blad är, som man vet, fullkomligt ansvarsfri når censuren satt sitt tryckes! på hvad han skrifvit. Att Generalkonsuln fatt eller får svar, och svar af den som anses kunna gifva det, cdiet vill säga af Vederbörande Auktoritet, är att förmoda; tystnad, efter ett så formligt anäragande och nu mera så officiellt allmängjordt. skulle i verkligheten vara änna mera förnärmande, ån allt hvad man funnit anstötligt i sjelfva artikeln. Men från beskaffenheten af detta svar, huru undvikande det ock må bli. torde man till någon del kunna sluta huru Vederbörande i Tyskland betrakta de politiska förhållanden, som i artikeln vidröras; och sådant blir utan tvifvel högst interessant för hvarje Svensk att förnimma. Man bör alltså förmoda, att Statstidningen icke underlåter att snart upplysa derom, sedan den medelst omförmälandet af frågan retat Allmänhetens nyfikenhet på Svaret visst icke mindre, än Aftonbladet nyss förut väckt lystnaden efter artikeln, genom sina vinkar om denne. Uraktlåtenhet af Statstidningen i nyssnämnde hänscende skulle i mångas tanka innefatta ett erkännande att man antingen rönt en ny förolämpning, som man i all tysthet vill stoppa i fickan, eller att man erhällit förklaringar, dem man icke finner rådligt att omtala. Men om svaret kan vara interessant att känna såsom en historisk upplysning , så är det för oss Svenskar i öfrigt fullkomligen likgiltigt. Det är i Sverige, och ej utrikes, som hufvudfrågan afgöres, om Svenskarne blott vilja att den der skall afgöras : och vi tro ess känna allmänna tänkesättet tillräckligt för att veta att de så vilja, med allt det allvar, som erfordras för att afvisa hvilka utländska inblandningar som helst i en sådan sak. Val är det naturligt, att legitimisterna i Frankrike; som önskade kunna uppväcka och återstänla allt gammalt, äfven måste hysa samma önskan i afseende på alla gamia elynastiförhållenden; och det är möjligt att en och annan kan finnas älven här, nog exalterad anhängare af historiskheten, för att dela deras åsigter: men om så är, sa kan man blott gissa det, ty att märka det år omöjliat. Finnas dessa tänkesätt, så äro de fullkomligt stumma. Den stora vexelundervisning, som så många bland Europas Folk meddelat hvarandra genom det sistförflntna halfra århundradets statshvälfningar och thronförändringar, har allmängjort en sanning , som under legitimismens herravälde alltid sorgsälligt förhemligades för hopen, den sanningen att länders välstånd icke beror på af hrem de styras, utan huru de styras. Denna sanning, nu mera insedd ätren af den ensaldigaste. är allt hvad som behöfs, för att mot historiskhetens förespeglingar till förmån för någon viss ätt, ställa det allmänna förståndets pröfning huruvida denna ätt skulle gagna landet mer än den som redan styrer det: än istyrelsen de facto, för att låna ett legitimistiskt uttryck af Skildringarnes Författare. Vi ha också mångfaldiga gånger hört en sådan pröfning anställas, af bildade och obildade, och utslaget har alltid varit att Sverige skalle finna sig högst illa belåtet med utbytet af en regentslägt, som känner landet och under ett fjerdedels århundrade blifvit förtrolig med dess legislativa och administrativa angelägenheter, med folkets lynne och landets lokala förhållanden , mot en annan, som vet ingenting om allt detta af egen erfarenhet, och hvars chef dessutom åär uppvext och uppfostrad i despotiska länder. utan vana vid andra saimmflällsformer ån deras, och blott förtrogen med de styrelsegrundsatser, som följas af sådana länders beherrskare. Lägger man härtill minnet af de länders öde, i hvilkas dynastiska angelägenheter främmande regeringar fått inblanda sig, t. ex. Pohlens, Kurlands, Krims, der Ryssland en längre tid utöfvade ett dylikt inflytande, och hvilka slutade med att blifva Ryska provinser ; så kan Svenska Folkets allmänna tänkesätt i denna punkt icke vara underkastadt minsta fråga. Hvad utländningarne under sådana omständigheter tro eller orda, kan. som sagdt är, vara alldeles likgiltigt. Det enda, som vid ett så allmänt bekant förhållande måste väcka förandran, är den ängslan, den verkliga rädsla för en skugga, som så ofta 10 er sig här i landet på olika håll, å ena sidan när detta ämue ostentligen vidrörs, och å den andra för att öppet och årligt vidröra det, utan omsvep eller antydningar, sarkasmer eller insåckringar. Detta spöke, likasom alla andra, förfärar blott den, som skyggar undan derför; det försvinner, när man träder närmare och undersöker; och det torde verkligen vara på tiden att en gång lågga bort rädslan derför, hvilken endast synes ägnad att väcka åtlöje, både hår och utrikes.