Tro dock icke att jag klagar! nej; Klaga kan ej detta stolta hjertaf Glädje kånde det på långe ej; Men ej heller någon veklig smärta: Sina känslor det beherrska lärt, Lärt att lida och med köld försaka — Äfven det var mången holmgång värdt, Mången mödosam och nattlig vaka. Undra dock ej, att jag långtar så, Långtar dit, der inga qval mig tära, Inga Hoppets lyktemänner gå, Inga Minnen dårhusdrägter bära! Undra icke att din trötte son Modershjertat närmare vill vara, Vill det jag, som nåmnez: himlens lån, Flere tider, som de flydda, spara. Slut mig derför till din modersbarm! Der är kallt; men der är lugn och hvilas Slumrarn störs ej der af Tidens larm, Ofvan honom alla stormar ila