Tviflarens Sång till Jorden. Ån, o alngms, stå mig bi en gång! Ån en gång gör bojan lätt, den tunga! Ån en, dig och ämnet värdig, sång Låt mig nu, som sordomtimma, sjungal Den jag egna vill den Gamla, som Mina suckar dock en gång må röra Och hvars tysta, välförstådda Kem l Länge, länge jag bar väntat höra. Nog jag pröfvats under lifvets lopp — Hjertats eld är längesen förkolnad, Graflagt har jag hvarje vänligt hopp, Sett hvart minne som dess sorgsna vålnad; Fjelfva Tålamodets törnestaf I min hand jag murkna sett och brista: Jord, o moder, unna mig en graf! Jag har intet, intet mer, att mista. Jag har intet af de skatter qvar, Som min ungdom af min barndom årfde; Dem jag längesen förlorat har, Och sen dess jag ingen ny förvärfde. Hvarje band emellan här och der Obetänksamt jag i förtid lossat, Skum min blick för denna verlden är Och mitt sjerrglas till en bättre krossadt. Stadd vid lifvets skiljerägar, stod Vid min sida Vetandets gudinna — I mitt bröst hon ingjöt håg och mod Att en Jager för sitt tempel vinna; Glad jag kämpade, min strid var skön, Var för seklet och ej blott för stunden? Sentomsider fick jag segrens lön, Fick en krans — af Tviflets händer bunden. Tankens rymder har jag sedan mått, Kring naturens vida rike spanat, Sökt dess upphof uppå skilda sätt, Djerst dess krafter ur sitt dunkel manat, Och när åter, efter mången strid, Jag — till samma utgångspunkt var hunner, Var jag plundrad på min inre frid, Och mitt hjertas talisman försvunnen. Ja förlorad var min talisman, Tron, beskyddet i hvar själens fara, Tron, som pröfningens mystårer kan För hvar invigd frågande förklara, Tron, mitt sjökort öfver Tidens haf, Min kompass uti dess alla skiften, Och den fullmakt, som mig burskap gaf I ett land på andra sidan griften. Tro dock icke att jag klagar! nej; Klasa kan ej detta stolta hierta!