Till afsättning har ånyo anmälts ett erbete, som, utan tvifvel, torde förtjena mera upmärksamhet, än det hittills vunnit. Krummacher år icke blott en lycklig, utan äfven en from ock biblisk författare, och ifrån hans hand kan icke komma något, som svåfvar på ytan, men hvad han yttrar, det år taget från djupet, och nedtränger till djupet, — det djup, som år hjertats. Må man klandra honom derföre, att han stundom, (säsom äfven sörhållandet år i detta lilla Arbete) framkastat gissningar, användt legender och Kyrko-Fäders berättelser, — han står dock i många hänseenden framom sin tid, och hans poätiska flygt, hans lisliga phantasie, hans varma känsia, hans milda Johanneiska sinne kunna icke annat. än lemna honom det omdöme obestridt, att han är en bland samtidens lyckligare auktorer. Den lilla skrift, som blifvit anmäld, har han tillegnat sina nattrardsbarn: han ville lefva med ungdomen, och han känner intet skönare, än att, inom religionns område, röra sig i kretsen af dem, som böra vara fattade af — den första kärleken. Å Krummachers arbete år i sin öfversättning lyckadt. såsom recensionen i Allm. Ecelesiastik Tidning yttrar sig. Hvad åter sjelfva arbetet angär, åtnöjer sig Rec. att hänvisa läsaren till sådane ställen som t. ex. (s.s. 75 —82) barättelserne om Jairi Dotters upräckande, om Förklaringen på det heliga Berget, om Jesu lidande i Gevemane: — hvilket djup, hvilket allvar, hvilken biblisk christendom! Betraktom Framställningen om Maria vid Korset ah lårjungen, des Jesut älskade? (sid. 92.) Betraktom äfven Författarens