lotsarne ieke sluta att fartyget var i lågervall; men emedan det förde lotoflagg. beslöto de insegla detsamma. Nagot derefter ändrade det åter kurs och styrle N. N. W. a N. w. — det vill säga åt Nordsjön — som tydligen visade belnagenketen icke vara farlig och att man icke ämnade söka hamn ); men emedan Lotsflaggan vajade, fortsoro lotsarne att med förenad segling upphinna fartyget, som (omkring kl. l e. m.) ock omsider lyckades. Sedan skepparen öfrerenskommit med sotsarne, att de mot 200 R:dr riksgäldssedlar skulle bringa fartyget i hamn och försäkrat dem att fartyget, ehuru halft med vatten, ikväl lydde ror och kunde manövreras , antydde de skepparen att sätta kurs på Marstrand och åtogo sig att i båten förrätta lotsningen. då, i anseende till storm, sjögång och fartygets deraf härledande öfverhalningar, det icke för nåvon var möjligt att komma ombord. Men knapt hade skepparen åndradt kurs, förr ån roret lomnades handlöst, hvaraf fartyget lofvade till, så att märsseglen sjogo back och det lade så mycket öfver åt lä, att det icke kunde manörreras. Då äntrade besättningen sig upp å lovartssida, amropade lotsarne om hjelp och kastade af sig kläderne, i afsigt att hoppa i sjön. När, oaktadt lotsarnes demödanden, besättningen på annat sätt icke kunde räddas, åtlydde den slutigen deras tillsägelse att kapa loss häckjolln, att fästa den vid en ända från fartyget så att den åfven vid eh ända från lotsbåten kunde halas fram och åter, allt efter som folket, man efter man, hann springa i densamma och i lotsbåten upptagas, och genom dessa åtgärder lyckades det lotsarne att rädba besättningen i trenne repriser, så att den sista delen af densamma bergades just i det ögonblick, då fartyget kantrade och sjönk till hafsbottnen. Om lotsbåten icke hunnit undankomma den af vattnet vid fartygets sjunkning formade hvirfveln, hade den med skeppet gatt i qvaf). Af det gods som uppflöt, medhunno sotsarne att berga en kronometer och en säck kläder, som tillhörde skepparen; de förde besättningen till Kalfön och sedan upp till Götheborg. Hvarken före eller under bergningen fordrade lotsarne någon belöning; men om de derefter gjorde anspråk på ersättning. för det de med lotsbåten använde flera dagar för bergning och transporter, och dervid giugo miste om itskilliga lotsningar, som under tiden kommo lotsarue från andra stationer tillgodo, då förekommande af skeppsbrott och bergningen af sjönödlidande utnåra deras hufvudsak, deras näringefang; då de derföre icke lönas af staten, utan af de räddade föremålen nödgas söka deras vedergällning ; då de, atminstone här i fördelningen, icke hafva annat hvarat de kunna föda och kläda sr, underhålla talrika familjer, kostsamma båtar, betala dryga skatter o. m. d., w it att de inför härvarande Preussiske Konsuln emottogo hvad skepparen nodgades erbjuda eller 100 R:dr biko ), kan väl ingen annan än en Cainsbroder ogilla. . Sedan författaren sålunda uppenbarat savningar, som stödja sig på officiela fakta, om hvilkas tillvaro han med nöje erbjuder hvem som helst att göra sig förvissad, vill han äfven hafva åran att inför Allmänheten göra diatribens författare en present af följande tillrättavisning. Ni säger att I CIVILICERADE STATER HÖRER DET UTAN TVIFVEL TILL SALLSYTHETER, ATT MAN EMOTTAGER, äx MINDRB FORDRAR BETALNING FÖR ATT RÄDDA MENNISKOR m. m.: men hvor er De hiemme Herr Diatrihskriver ? Åro då de civilicerade staternes lagar fråmmande för Er, eller vill Ni då aldeles underkänna den från Religionen och Moralen härflytande andemeningen att ingen handling högre kan uppskattas än den, att, i synnerhet med egen lissfara, rädda andras lif? Och når nu intet företag uflöper utan vetergåällning. då den utgör vilkoret för all verksamhet, äfven då endast fysiska insträngningar. utan ringaste äfventyr, dervid komma i beräkning, så bör Ni väl blygas att förneka den, som utöfvar den ädlaste funktion af alla menskliza förhandlingar i lifvet, att uttaga sin rått och att utfordra den, når den erkänsia-skyldige vill undandraga sig att fullgöra sin första pligt. Så tänka Nationerna. så önska vål-innade Regeringar i alla civilicerade länder. Genombgna berguingslagarne och de institutioner de menskliga sällskaperne, ehuru t) Besåttningen har erkänt för lotsarne att fartyget under föregående natten tvenne gånger stött på Trindeln; hvilket ock besannas af att fartyget befanns vara i bottnen krosadt. Af hvad orsak det höll sjön, är obepripligt, när det hade tillräcklig tid och vind att komma in i flere amnar. Besynnerligt är äfvenatt det skall passerat Tistlarne och Winga utan lotsflagg. att det sedermera med lotsflagg höll till sjöss ; och att det i sjunkningstillständ kunde uthärda ett halft dygn utan att sjunka. Månne icke det då genom fortsatt pumpning kunnat hållas läns? Månne det icke äfven kunnat bergas, utan sådan åtgärd, under deuna långa tid? :) Om detta händt, huru hade man då sörjt för deras fattiga enkor med sina ötver 20 värnlösa barn ? Jo, säkerligen lika frikostigt som då 1835. annan dag Jul, (den 26 Dec.) trenne unga lotsar från Winga utgingo till sjöss för att inberga ett Köpmansfartyg, men livarvid de med båt och alt blefvo vågornas rof. Fattiga föräldrar förlorade bland dem sitt enda hopp. sitt ålderdoms enda sStå; tvenne Enkor sina männer, af hvilka en af de förstnämnde yvarlemnades med 6 oförsörjda barn. Hvad fingo de af redaren? — I utet. Hvad fingo de 20 lotsar och fiskare som förl. år från skeppsbrott bergade en strandad Engelsk brigg, med dyrbar last af minst 100060 R:drs värde? Lotsarne fingo 25 sterling, dock ej utan rättegång, men hvaraf mer ån 3 åtgingo till omkostnader för rättegången, De 15 fiskrarne fingo — Intet, — ehuru de skriftligen derföre betingade sig den stora belöningen af 15 Åsterl. för 2 dygns ouphörligt arbete på en högst äfventyrlig punkt, hvarest de med skeppet kunnat gå förlorade, och det utan tillgång på erforderlig föda, — emedan de icke hade medel att bekosta någon rättegång. Uppgifterna låta barbariska, men åro dock sanna och författaren har derpå bevis i sina händer. — Mera härom en annan gång. — Så belönar man i denna väg förtjensten. Lotsen har således, för det han bergar menniskolif, åfven med egen lifsfara, — intet. Förlorar han dervid lifvet, åtnjuter hans enka och barn — intet; men begår han det minsta onpsåtliga misstag, så får-hay fästning och man utöser öfver honom himmelskriande förbannelser: . JA mart na riddasa — Åften den ringa ersättning för