nägan, huruvida Häradsrättens åsigt, att målet tillhör Hofrättena omedelbara prötning och aldömande må anses öfverensstämmande med lag: Häröfver lärer Herr advokatfiskalen hafva resonnerat ungefär sålunda: enligt B:de Kap. 2:dra 5 Råtteg:sbalken tillhör det Hofrätt att i synnerhet döma öfver de brott, der Frälseman förverkar lif, åra, adlig frihet, gods eller arfvelig rättighet; nu hade det likväl ieke blifvit; eller rimligen kunnat blifvas ifrågaställdt att 24:de Kap. Missgerningsbalken vore å det ifrågavarande brottet tillämpligt — och att brottet skulle gå å ära ville Advokatfskalen icke anse kunna stå tillsamman med gällande lagar och antagna råttsbegrepp; likasom han icke heller lärer hafva funnit det vara af den nesliga och vanhedrande beskaffenhet; ätt den tilltalade derför kunde dömmas förlustig sitt adelskap, oaktadt advokatfiskalen visserligen medgåfve att Öfverste Hertzenhjelms förfarande varit oförsvarligen hårdt och hjertlöst. Advokatfiskalen hemställde alltså till Hofrättens bepröfvande om ej målet måtte återförvisas till Häradsrätten, för att der slutligen afdömas-. Skulle Hofrätten deremot, med anledning af Åklagarens rubricerande af brottet, finna det Häradsrätten verkligen hade varit förhindrad att målet hufyudsakligen afdöma, så, och enär upplyst vore att den tilltalade såsom Ofverste i armeen qvarstär, hemställde advokatfiskalen, under åberöpande af ett stadgande i 1798 års krigs-artiklar, der det heter, att frätseman af militärstäånd, som tilltalas för brott, hvilket går å lif, ära, gods eller adelig frihet m. m., skall af Krigsdomstol dömas, om ej målet alltså måtte till Krigshofråtten hänskjutas. — Det skall blifva högst intressant att erfara, hvad svar Svea Hofrätt ger på denna Herr advokatfiskalens alternativa hemställan: Att äfven brottslingen, huru grof förbrytare han ån må vara, bör tillgodonjuta de rättigheter; lagar och författningar medgifva, derom kan icke lysas mer än en mening; men lika odelad förmoda vi äfven den vara, nemligen att hvarje försök, att, i ett mål af den beskaffenhet som detta, söka mildra lagarnes stränghet, vore, lindrigast sagt, en den mest oförlätliga och missrigtade medömkan, hvilken, såsom prejudikat betraktad, kunde, inom det husliga lifvet, medföra de mest vadliga och olycksbringande följder.