Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 mars 1837, sida 2

Aphorism. Hvad kunna väl några enskilta individer utråtta i en tid, sådan som denne; full af orkaner och jordbäfningar, hvilka skaka länder och folk? Två siendtliga andar hafva styckat verlden och föra de olika delarne af densamma till kamp mot hvarandra. Dessa convukkiviska ryckningar, dessa plagande brytningar; dessa ofrivilliga saimmankrympningar och utsträckningar, med hvilka Staterne för närvarande laborera, äro smärtor, som tillkännagifva att Tiden är hardt nära fullgången, och att det foster, den bär i sitt sköte, inom kort skall skåda dagsljuset. Hvad som sker, måste ske, emedan det endast är en följd af hvad som förutgått; I den stora massan af nationerne gifves en politisk bildning, hvarom de fieste statsoch hofmån icke hafva ens den ringaste aning, emedan de tro sig hafva sörjt för, att endast det, som sker cum gratia 8 privilegio, kan komma till folkets kunskap. Det allmänna och djupa intryck, Grekland och Polen åstadkommit; det deltagande, de funnit; den rörelse, deras tragiska öde förorsakat; gifva oss tillfälle att kasta en blick in i djupet af den allmänna sinnesstämningen, och denna blick har ännu aldrig bedragit de verkeligen skarpsynte. De, som vilja akta derpå, kunna icke annat ån tillstå: att, om man vill leda den rörelse, som nästan öfverallt förmärkes, måste man äfven sluta sig till densamma; att man, för att kunna göra ett slut på den förderfliga fejden, mäste träda såsom medlare mellan de mot hvarandra kämpande partierne; att man, för att kunna rådda det öfriga, måste uppgifva det, som dock i längden icke kan bibehållas, och att ett frivilligt öfverlemnande deraf alltid får utscende af en storsinnighet, som förvärfvar öfverlemnaren de emottagandes erkänsla, då deremot allt, som man med vapen i band afkämpar en motsträfvig. betraktas såsom ett krigsbyte och han sjelf såsom en fiende till de förändringar, tiden och en mera utbildad samhällsordning med hög röst påkalla. Allt detta inser man ganska väl: men förnuft, insigt och rättvisa äro, ty värr, just icke den Trias, som innehar herraväldet öfver jorden. Huru länge än den kamp, som de hafva att bestå, kommer att sortsara, skall dock segren slutligen förklara sig för dem, och despoterne utandas sin sista suck på de kedjor, nationerne burit och afkastat. Väl kan den tidpunkt, då detta inträffar, medföra sina bekymmer, sina oordningar och sina olyckor; men bör man väl förundra sig deröfver? Då bör man äfven förundra sig öfver att en staf, som i ärtjugonden varit nedtryckt under tyngden af de bojor, hvilka han åndteligen krossat , icke straxt kan hafva samma värdiga hållning och samma säkra gång som en man, den der endast känner slafveriet till namnet; då hör man äfven förundra sig öfver att solstrålarne smärtande blända den olycklige, som försmäktat månader och år i ett underjordiskt fängelse, och då bör man äfven förundra sig öfver, om den ström, hvars gång man söker hämma, slutligen flödar öfver sina bräddar eller nedbryter de fördämningar, Som uppehålla honom i sitt lopp. Allt kan missbrukas, således äfven friheten; men derföre handla väl icke de rätt, som påstå att man, för att förekomma detta missbruk; ständigt måste hålla folken i slafveri. Det förhåller sig med friheten, som ned många andra ting: man måste, för att kunna hemta någon rigtig fördel af densamme, ega ett slugs färdighet i att rätt använda den; men en sådan färdighet vinnes lättast genom bruket, och derföre handla ju de högst oförnuftigt, som vilja lågga hinder i vägen för dess utveckling.