Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 mars 1837, sida 2

gjorda indragningar af denna natur anför insändaren en derstådes förut befintlig larm-kanon, hvilken, i fordna dagar, så snart någon fånge förmärktes hafva afvikit, genast lossades, hvarigenom de i grannskapet boende ögonblickligen blefvo gjorde uppmärksamme på hvad som häåndt, hvilket åter ofta hade den afviknes skyndsamma gripande till följd. En sådan pjes, förmenar insändaren, skulle hafva varit af utmärkt nytta d. 5 Februari, då åtta gröfre brottslingar beredde sig tillfälle aut genom ett fönster undkomma, Insändaren klandrar äfven på det eftertryckligaste, att den högst fåtaliga fångvaktarpersonalen icke är försedd med något enda slags vapen, hvarmed den, hos de bofvar, till hvilkas bevakande den blifvit anstölld, kunde injaga en ändamålsenlig och, till följe deraf, gagnelig fruktan. Såsom ett talande exempel på, i hvad skick fångbevakningen å Warbergs t. d. fästning befinner sig, anför insändaren, att, under Julhelgen, då vaktmästaren och hans tvenne vaktkarlar legat sjuke, hade vården af mellan 30 och 40 fångar varit anförtrodd åt en enda helt och hället vapenlös person, hvilken, om fångarne rerolterat, ieke hade kunnat hindra en enda af dem att undkomma. Af sådane förhållanden, yttrar sig insändaren, tycker han, att Samhället för närvarande har fullt ut lika mycket att befara som, för några år sedan, af — den aflägsna choleran, hvilkens framträngande man dock sökte att hindra med svärd. Hvad själavärden vid länshäktet beträffar, skall, enligt insändarens uppgift, äfven den befinna sig på högst svaga fötter. Gudstjenst, säger han, blir sällan hållen och bevistas af fångarne efter godtfinnande. Någon gång skall det till och med hafva händt, att ingen enda af dem, icke ens dödsfangarne, infunnit sig. Christendomsförhör äro, enligt hans uppgift, derstädes endast kända till namnet. — Att allt detta, om författarens uppgifter verkligen äro authentika, icke vore hedrande hvarken för den ena eller den andra af vederbörande styresmän, derom kan icke vara mer än en mening, och Allmänheten stode då i stor förbindelse hos insändaren, som fästat dess uppmärksamhet på de vid länshäktet förefallande högst klandervärda oordningar. Äro de åter icke af denna beskaffenhet, så är ju ingen ting i verlden lättare än deras vederläggande, hvilket vi då med synnerlig glädje skola emottaga och offentliggöra.