Enkelt sätt, hvarigenom man kan hindra vanligt bläck utt angripa Stålpennor. (Ur en Fransk Journäl.) Sedan man temligen allmänt börjat nyttja stålpennor, har man funnit att de snart blifva obrukliga genom bläckets fråtande verkan. Denna verkan uppkommer af särskilda orsaker. Först innehåller bläcket alltid en viss myckenhet fri svafvelsyra, härrörande af det svafvelsyrade jernets dekomposition, då bläcket bildas: det innehåller också ganska ofta, för att icke säga alltid, ett öfverskott af galläpplesyra. Dessa båda syror förbinda sig med jernet eller stålet och förderfva pennan. Det gifves en annan icke mindre betydlig orsak till pennornas förderfvande, neml. den, att bläcket genom en oskicklig beredning, ofta innehåller svafvelsyrad koppar. Då en penna doppas i bläck, som innehåller en upplösning af detta salt, skiljer sig svafvelsyran, som har större frändskap till jernet, än till kopparen, från den senare för att fästa sig på den förra metallen. Då fälles kopparen, och svafvelsyradt jern bildas på pennans bekostnad, hvilken betäckes med en kopparfärg, som icke är svär att urskilja. Det kommer nu an på att förekomma dessa trenne orsaker till förstörelse. Man har försökt att vinna ändamålet genom något nytt slags bläck. Men dels har det blifvit för dyrt, dels har det fått en färg, som ännu icke blifvit omtyckt och som tröttat ögat, och dels har det innehållit någon annan syra, som likaledes verkat på jernet eller stålet. Det vore bättre att i sjelfva bläcket förstöra det fråtande ämnet, och jag hade först tänkt på att härtill använda något kali: men kaustik pottaska, som af alla neutraliserande ämnen frambringar det lösligaste salt. har den olägenheten att göra bläcket tjockt. och man vet, att den som begagnar sig af metallpennor. bör i synnerhet hafva flytande bläck. Jag har föredragit en annan utvåg, som är ganska enkel, ganska verksam, theorien har dertill gifvit anledning och praktiken har fullkomligen stadfästat den. Den består deri, att man genom ett öfverskott af jern dekomponerar den svafvelsyrade kopparn, svafvelsyran och den galläpplesyra, som till öfverflöd finnes i bläcket. Till den ändan behöfves icke mer än att i bläckbuteljen eller bläckhornet kasta några små spikar, några bitar af stålpennor som icke äro fernissade, eller ett litet stycke jern, som icke är rostigt. Man kan lätt begripa, hvad som då händer: Syrorne angripa jernet, som då, genom den svafvelsyrade kopparens upplösning betäckes med den kopparfärg, hvilken eljest skulle kastat sig på stål-pennorna; dessa lida icke mer deraf och bibehålla sin svarta färg. Skulle man märka, att de ännu blifva deraf angripne. är orsaken dertill den, att bläcket ännu behöfver mer jern. Man torde finna, att ett medel som är så enkelt och så föga kostsamt, kan utan olägenhet användas; men äfven härvid bör man taga sig till vara, emedan förmycket jern kunde skada bläcket. — —