slatligen afläågsnade jag mig dock. Kort derefter träffade jag en af mina vänner, som sett den omtalade målningen och sjelf deltagit i Julidagarnes krorika frihetsstrid. Honom frågade jag hvarest man begrafvit den person som mälningen föreställde. På Louvre-platsen svarade han och beskref mig stället, der han hvilade; — min aning var sann. Om aftonen gick jag å nyo till grafven. En oräknelig skara af menniskor hvimlade i sällsam tysthet förbi mig. Alla grafvar voro upplyste af blå eldar. Den djupa tystnaden, de vid stället fästade minnena, aftondunklet, de i det sig rörande menniskogestalterne, de blå lågorna på de fallnes grafvar: allt bidrog att gifva sinnet en högtidlig och vemodsfull stämning. Stillatigande lade jag min boukett på griften; blott en enda af dess blommor gömde jog: den skall alltid erinra mig om ynglinga-hjertat, som brast för säderneslandet och friheten.