Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 februari 1837, sida 1

GÖTHEBORG, d. 17 Febr. Ju mera tiden till återbesättandet af den inom riket ledigrarande högsta prelaturen närmar sig, desto mera stegras gissningarne: hvilken af de mest förtjente andlige Fäderne, som skall erhålla densamme. Att man helst med sin förmodan dröjer vid en Mallin, en Tegner och en Franscn, deröfver bör ingen, icke ens detta Stifts talangfulle Biskop. undra. Inom kyrkan åtminstone bör man hoppas att finna dem försonande ande, som man fåsängt söker i det andra statsborgerliga lifvet: men denna ande är icke af den natur, att han omsväfvar den i politikens irrgångar väl bevandriade Hierarchen, utan den. som i all sin stora och sköna betydelse uppfattat Försonarens ord till Petrus: föd min fär! Detta år vår mening. Då det emedlertid kunde intressera läsaren att erfara, hvad en af hufvudstadens tidningar, Nyare Dagligt Allehanda, tänker om den ifragavarande saken, så tro vi oss göra honom ett nöje, då vi härnedan reproducera den uppsats, hvarutinnan ofvannämnde tidning utvecklar sin åsigt i detta ämne. Att dess Redaktion derutinnan gifvit Biskoparne Lundblad och Hedren företräde framför Biskop af Wingård i utmärkta egenskaper. kunna vi dock icke, för vår del, villa. Hvad åter det allmänna anseendet beträffar, suspendera vi vårt omdöme; likväl äro vi fullkomligt öfrertygade om. att, i fall Biskop af Wingård funnit mera uträkning i att vara populär, hade han utan tvifvel kunnat blifva det i vida högre grad än både Biskop Lundblad och Hedren. Uppsatsen i Dagligt Allehanda lyder som följer: Ett bref från Upsala i Aftonbladet har icke otydligt låtit förstå. att man innom Erke-Stiftet ifrigt arbetade för att skaffa förslaget till Erkebiskopsstolen åt Biskop af Wingård. hvilken påstås vara den Kandidat Reg. önskar, För vär del känne vi ej, hurnvida så förhåller sig, men vår mening är dock helt upprigtigt, att H:r af Wingård i flera hänseenden mindre väl passar för denna höga plats — och måhända minst såsom en Regeringens man vid Riksdagarna : ty åfven om vi ej betvifle, att H:r Biskopen för sin egen person skulle blifva trogen, så komma troligen många, att, måhända ej sällan för hans skull, blifva Apostater. All politisk erfarenhet har neml. visat, att det är vida båttre för en god sak — och naturligtvis anser Reg. sin såsom sådan — att försvara sig sjelf. än att ledas och försvaras af impopulära personer, hvilkas ensidighet på förhand misstros och som således alltid börja med att ha presumtionen mot sig. När dessutom Svenska Kyrkan bland sina högre funktionärer räknar så