Flaggan, detta det mest vigtiga yttre kännetecken på ett folks sjelfeåndigher och oafhängighet, är af stort intresse för hvar och en fosterländskt sinnad medborgare. Det måste utan tvifvel derföre anses mycket naturligt att Norrska Folket i den nu brukliga unionsflaggän ser ett, nationalkånslan sårande, åsidosättande af Norriges i detta hänseende rättmätiga fordran: I nära sammanhang härmed stå följande ämnen, nemligen a) Anbringandet och anbringningssättet af det Norrska riksvapnet å en del sedan år 1831 präglade och sedermera i omlopp satte Svenska myntsorter 3 och i i bj ett dylikt anbringande af det Norrska vapnet i enskilta Svenska Atictoriteters embets-sigill. G Storthinget är fullkomligt öfvertygadt om, att; så framt icke dessa saker, tillika med den först anförda, framdeles ordnas på ett, med ett strängt iakttagande af ömsesidiga rättigheter öfverensstämmande, sätt, skall sådant bidraga att minska den tillit och den välvilja mellan de förenade nationerne, hvilka det är så väl E. Maj:ts, som hvarje rättsinnig Norrsk och Svensk medborgares högsta önskan att befordra. . Såsom ett föremål af i det hela samma beskaffenhet, som det ofvannämnde, tillåter sig Storthinget ännu ytterligare att underdånigst göra E. K. M. uppmärksam på, att Norriges ställning i unionen förutsätter, att; i den Kongl. titulaturen, när denne användes i sådana documenter, som utfårdas antingen af Konungen, såsom Norriges Konung allena, eter ock af Norrska embetsmän i Norrska embets-åligganden, bör Norrige nämnas före Sverige. : Historien bevittnar, att det mer eller mindre stränga iakttagandet af erkända grundprinciper , äfven i efter utseendet lika så obetydliga fall; som det ifrågavarande, icke sällan har haft vigtiga följder. E. K. M. är alltför väl invigd i Staternes historia för att Siorthinget skulle behöfva göra någon ursåkt derföre, att det, äfven hvad denna. sak beträffar, vågat underdånigast utbedja sig E. K. M:s nådiga uppmärksamhet. Det föremål, hvartill Storthinget nu vill tillåta sig att öfvergå, är af en mera tydlig och i-ögonfallande vigt. Så väl Norriges materiella intressen; som dess politiska värdighet i egenskap af en oafhångig stat och dess med Sverige sido-ordnade ställning i unionen. göra det tvitvelsutan till en rättmätig fordran, att det tillstädjes Norrige samma garanti, som den, hvilken Sverige är i besittning af, för att se samtlige, antingen egna, eller begge unionsstaternes gemensamma, angelägenheter vederbörligen vårdade. : 1827 års Storthing och Eders Majeståts Norrska Statsråds i underdånighet gjorda framställning af den 14:de October 1834 vågade underdånigast att fästa Eders Majestäts uppmärksamhet på denna angelägenhet. Eders Majestät har erkänt att krafvet på en förändring i detta afseende vore rättmätigt, och, till följe deraf, genom en resolution af d. 13:de April 1835 nådigst förordnat, att den Norrska Statsministern, eller, under hans frånvaro, en af det Norrska Statsrådets medlemmar, städse skall vara närvarande då ämnen af diplomatisk natur, hvilka antingen ensamt beträffa Norrige, eller Norrige och Sverige gemensamt, blifva E. K. M. föredragne. Stortllinget erkänner med tacksamhet den nädiga beredvillighet, hvarmed Eders Majestät, så väl vid detta, som flere andra tillfällen, gått det Norrska Folkets billiga fordringar och önskningar till mötes; men det kan endast betrakta detta förordnande såsom en förberedelse till fullständigare mått och steg i detta afseende. Det Norrska Folket och dess representanter hafva sig ingalunda fördoldt de svårigheter och hinder, som stå i vågen för de af E. M:ts bemödanden, hvilka åsyfta att få dessa maktpåliggande angelägenheter ordnade på ett sådant sått. att begge de förenade Rikena äfven härutinnan mätte erhålla lika delaktighet, lika rättigheter och lika garantier. Förlitande sig på, att E. K. M:ts kraft och vishet bäst inser de medel, hvarigenom dessa svärigheter kunna öfvervinnas, vågar icke Storthinget att på förhand uppgifva något förslag, huruledes dessa förhållanden, på ett tillfredsställande sätt, möjligen skulle kunna ordnas. Med den frimodighet. Norriges Storthing är skyldig sin Konung och sitt fådernesland, har det underdäånigst vändt sig till E. K. M:t angående de här anförde, för begge Rikena, men i synnerhet för Norrige, vigtiga föremål. Icke alltid kunna åsigterna af Staternes gemensamma och enskilta intressen vara lika hos olika folk och deras representanter. Eders Majestät har det svåra värf, att, från sin höga ståndpunkt, öfverskåda förhållanderne, pröfva sordringarne och upprätthålla jemnvigten. Storthinget skulle trott sig hafra åsidosatt sin pligt, om det hade underlåtit att uttala sin öfvertygelse. rörande Norrska Folkets önskningar och fordringar i ofvananförda afseenden, och det är förvissadt om att E. M:t nådigst skall medgifva, att Storthingets afsigt härmed endast och allenast år att söka undanrödja hvarje anledning till oenighet och missnöje mellan Rikena och derigenom befästa föreningen så, att den må förblifva varaktig och orubbad genom århundraden. Christiania i det 4:de urtima Storthingets presidentskap den 24:de Januari 1837. underdanigst S. SÖRENSEN; p. t. President.