för regenten år att lorera oupphörligt. tills han blir tvungen af insulkerna, att sätta sig i en viss position. Begge fraktionerna eller Jaktionerna i staten hafva till sitt högsta politiska mål att triumphera öfver hvarandra, utan något lefrande allvar å någondera sidan att verka för mensklighetens ädlare bestämmelse; och röjer sig någon gång ett symtom af det senare slaget , så är det gemenligen så ytligt och omoget, att det duger hvarken att gömma eller kasta bort Sc. Åc. Vi tvifle att någon så kallad liberal Tidning någonsin gått så längt i radikalism, som författaren till denna uppsats, och beklagansvärdt vore i sanning hvarje samhälle, der sådane grundsatser skulle få onäpst utbreda sig, ty af förvånda och ohjelpliga grundsatser måste naturligtvis handlingssätt i samma anda följa. En dålig verldsåsigt skapar gemenligen dåliga menniskor för enskilta och offentliga lifvet, eller gladiatorer (artikelförfattaren begagnar detta ord) i mer eller mindre figurlig mening, och tvertom. Månne i Carlstad icke finnes något Hofkanslers-ombud? eller har kanske ombudet icke genomläst ifrågavarande artikel, och hans uppmårksamhet torde i sådan händelse behöfva fästas derpå? Enligt vår tanka skulle ansvar derå gerna kunna yrkas efter 12 mom. af 3 8s Tryckfrihetssörordningenmed mera skäl, än hittills på någon annan Tidning, utom ett särskilt ansvar inför allmänna vettets och medborgerlighetens domstol, hvilket artikeln i sin helhet torde få mera svårt för att undgå, såvida nemligen Carlstads Tidning har några låsare. Huru som helst, är Wermland den ort, från hvilken man ej först skulle väntat få höra dylika betraktelser, en ort, der en redbar och fosterländsk anda ansetts vara rådande och hvarom de der i senare tider tillvägabragte industri-företag bäst synas vittna , samt hvars nuvarande chefer, så väl i verldsliga som andliga styrelsen, visst ej kunna räknas till de stationära. Troligtvis måste derföre den ifrågavarande artikeln böra betraktas såsom en soporistisk själs lumpna sjelfbekännelse, och dess författare, efter allt utseende, af sig sjelf hafva dömt andra. Hvad under då, om han finner allt, som sker i den politiska verlden, hafva en särdeles fadd och nattstånden smak, hvilket ej ens den störste verldsföraktare, som något följt med sin tid, lärer utan förbehåll kunna påstå? Detta kan också vis å vis Carlstads-Tidningens gifna löften lända till en slags ursäkt, emedan hela artikeln på sådant sått skulle från en politisk flyttas mera in på en psyckhologisk grund. Ettdera, eller kanske rättast begge af följande alternativer, hemtade från författarens egna ord, torde då om artikelns tillkomst så antagas såsom gällande, nemligen att han antingen rarit i fara för apathi, funnit för litet stimulantia, tyckt enskilta så väl som allmänna förhållanden vara för mycket prekära, och lider derföre af konvulsioner, utan att ha reda på sjukdomens kritiska dygn; dertill besvärad af så betänkliga recidiver, att allt hopp är ute om patientens vederfående liksom om verkan af all låkarekonst., — eller också är författaren intagen af en egoism, som icke blott är egennytta, utan fast mer en öfverdrifren sjelfförtröstan , den der är sig sjelf i allt nog, erkänner ingen auktoritet och i allmänhet ingen ting annat än sig sjelf ; hvars anda är ingen annan, än det svala eller ljumma hatets, eller i bästa fallet ett andelöst eller oförnuftigt förståndssvärmeri; och dess frukter äro i sjelfra sin mogningsstund vissnade. Domen må synas sträng, hvilketdera af alternativerna man väljer: men den som så bedömt sin samtid, bar derigenom sökt tillfoga densamma en skymf, som rättvisligen bör återsalla på författaren sjelf, vore han äfven blott, hvad de utnötta latinska fraserna tyckas tillkännagifva, en skolfux, eller ock, för att sluta af den utförliga sjukdomsbeskrifningen, en af sina kunder öfvergifven qvacksalfvare, som i raseri deröfver krossat sina pillerburkar och essens-flaskor, och nu kastar omkring sig med de återstående skärsvorna, för att åtminstone på det sätt, han ännu kan, försöka att skada. VE OSSE SER ORKEN TEESE TEE —