(Insändt.) Då i de sista tiderna offentliga åklagaremagten visat så mycket tjenstenit i beifrande af allt, som rört Tidningsväsendet, så saknar man härvid blott en anmärkning , nemligen, hvarföre den ej är lika sträng emot alla. Aftonbladets ansvarige Redaktör har nyligen måst träda i häkte för en artikel i samma blad, som vidrört aflågsna statsförhållanden i Italien; Götheborgs nya Handelsoch Sjöfarts-Tidning är för nårvarande under aktion för några reflexioner angående en Borgmästare-utnämning i Laholm. Likväl hafve vi sett en Tidning innehålla långt förgripligare reflexioner, än dessa, och hvilka ej ens Tidningens gamla reputation , att vara en så kallad god Tidning, borde kunna fritaga från ansvar. Denna Tidning är ingen annan, än den gamla beryktade Carlstads Tidning, som ej bättre hållit sitt löfte att upphöra vara politiskt tongifvande, än att den i N:o 1 för i år producerat en politisk artikel, kallad Nyårsbetraktelser ), innehållande maximer och omdömen, till hvilkas beskaffenhet man, åtminstone till en del, kan sluta af följande utdrag: De stackars monarkerne, som skola bära hundhufvud, äro lika villrådige hvad roll de böra spela, som de andra (muremangspartiet) äro villrådige, hvilken roll de skola tilldela dem. Principlösheten är lika stor på de konstitutionellethronerna, som i de lagskipande kamrarne och på de lagskipande gatorna. Enda utvägen f) Den ifrågavarande artikeln, till sin tendens så olik alla andra, bvarmed samma Tidning trakterat sin publik, uttalar mängen skarp och af erfarenheten bestyrkt sanning; men den är helt och hallet i saknad af all hällning, hviiket dock, för att både väcka och bibehålla läsarnes uppmärksamhet, är af bögsta vigt, icke allenast för en enda uppsats, utan för hela redigerandet af en journal, som gör anspråk på att uttala någon opinion, vare sig egen eller andras. Den planlöshet. öfver hvilken författaren i sin artikel så bittert klagar, har äfven insmygt sig derutinnan, och hvem skall väl bära hundhufvudet för detta förhällande ? Var det, då denna artikel nedskrefs, författarens afsigt att i den återspegla bilden af vår tid-, sädan som han uppfattat densamma; så har han visserligen lyckats derutinnan; men icke på det sätt, som han äsyftade, utan i detta planlösa vacklande mellan än den ena och den andra äsigten, för hvilket ban förebrår tiden och som från början till slut genomgår densamme. Detta omdöme är ingalunda förhastadt: det grundar sig på författarens egna reflexioner, och det grundar sig derpå utan allt förtydande af deras mening. Så, för att anföra ett exempel. yttrar författaren på ett ställe, att, till följe af tidslynnet, en allmän osäkerhet och obeständighet, en rubbning i alla förhållanden och gränsbestämningar uppstått. Var tid (säger han) förlorar sig på bredden; alla gränser och konturer synas snart försvinna i en kaotisk massa, och det går så långt, att. all egendomlighet, så hos individer, som, samhällen och samhällsklasser, ja till och med hos menniskolifvets åldrar allt mera och mera bleknar bort: -och kort derefter säger han att tår tid i allmänhet tyckes besinna sig på något bättre, att den är på vägen att lära känna sig sjelf, sina verkliga behaf och det ondas orsak, samt att den icke antar nägon ting på god tro endast, utan pröfvar allt. Den har (fortfar han) afmätt vetardets fält och känner vidden af menniskans synkrets: nu återstår endast det egentliga arbetet, o. s. v. Hvem inser icke här, huru osäker, vacklande och inkonseqvent författaren i sin målning af vår tidvarit? Hvem finner icke här, att hans åsigt af densamma just är def, hvilket han sjelf säger uppkomma då man mntan åtskilnad och noggrann präfning tillegnar sig något-. nemligen eft aggregat utan någon sammanhällunde lfsprincip., som sönderfaller vid minsta yttre påkänning? och hvem frestas ej här. att på honom sjelf tillämpa. hvad han, och det med rätta, tillämpar på allt, som endast rekommenderar sig med en behaglig yta , nemligen fabeln om Kajan med påfogelns fjädrar-? Lägger man nu härtill hans, i ett elakt lynne gjorda, utfall mot dem som, för nägra är sedan, med värma omfattade frihetens sak, då de arma Pohlackarne kämpade för den och sitt olyckliga fädernesland, samt mot dem, som med glädje sago den despotiskt sinnade Carl X:s thron störtas af Julidagarnes blödande frihetskämpar; så torde den nähst. insändaren af ofvanstaående uppsats ämnat honom, icke vara så -. . 2 9393 Ive Je 1 2 9