ULGIU CJ :L ustalter i landet och derföre förebråddes att ÅUa 8oÅ oÅÅ FPeåFörna Aro itergången till ultramontanism och vidskepelse är verkställd. Skolorna äro ter i hånderne på Jesuiter och les Freres ignorantins; Klostren befolkas å yo och Regeringen understödjer föga den protestantiska kyrkan, från hvilcen man ock på öfligt sätt söker göra proselyter.t 4. Vid Franska Kyrkan tyckes författaren con amore hafva uppehållit ig. I religiöst afseende, säger han är Frankrike delat i hälfter. Under let att folket i flere departementer hafva intet sinne för den, är det i mdra vidskepligt och kotsiolicismen högst tillgifvet. Det är således tvifvel inderkastadt, om det, enligt hvad man påstår, skulle hafva lyckats Napoleon itt införa Protestantismen såsom statsreligion. Med sin kalla egoism hade han för den intet sinne. Revolutionen hade velat utrota Kristendomen äfven till namnet. (Såsom bevis derpå anföres: att det berömda sjukhuset Hötel Dieu blef kalladt Hötel d Humanite; att Nationalkonventet förbjöd bruket af ordet Charit och införde i stället bienveillance; att de fromma stiftelserna för värnlöse, sjuke och vansinnige plundrades och förstördes, samt att de Barmhertige Systrarne fördrefvos eller afstraffades med ris och i stället gaf man sin hyllning åt glädje-flickorna. les Citoyennes D6eesses) Restaurationens bemödanden att åter införa Hierarkien och Katholicismen i sin ytterlighet, var ensidigt och öfverdådigt; Juliirevolutionens återverkan icke mindre öfverdrifven att nedsätta den förra statsreligionen ocli dess tjenare. Kathokka Presterskapet blef ock Regeringen fränvändt. Efter Fieschis mordförsök, öfver hvilkets misslyckning Påfven lät i Rom anställa Te Deum. syntes dock Regeringen närma sig till Presterskapet. — Att det emedlertid endast och allenast varit ett skenbart närmande, utan någon egentlig värma och lif tror sig författaren dock hafva anledning att förmoda af Regeringens förklaring i Journal des Debats vid slutet af sistförflutne är. Staten, heter det i denna förklaring , borde noga vaka öfver att Presterskapet fullkomligt utestängdes från hvarje inblandning i Politiken; men den borde vårda den gränsskillnad, som oöfverstigligen blifvit utstakad mellan Altaret och Thronen, Kyrkan och Parlamentet, Trons och Statens angelägenheter. Med Trosartiklarne vill Regeringen icke befatta sig; de lemnas i sin frihet. Regeringen försvarar sig för misstankar att vara atheistisk. 1 sjelfva begreppet af Styrelse ligger det att beskydda hvars och ens religiösa tro, utan att särskilt gynna eller fördöma någon ÅKe. — Varmt kan man väl icke egentligen säga att denna förklaring är; men att den är grundad på tolerans, rätt och billighet; derom bör icke vara mer än en mening. Författaren har ej heller direkte opponerat sig mot de i densamma framställda åsigter, ehuru man af ett och annat, under berättelsens fortgång fällt yttrande torde kunna våga göra den slutsats att de icke öfverensstånma med hans eget begrepp om de förhållanden, i hvilka Kyrkan och Staten böra stå till hvarandra. ; Från denna korta och generella skildring af den Politiska och Andeliga maktens ställning till hvarandra öfvergår författaren till en speciellare af Församlingens inre tillstånd. Mot Abbå de la Mennais trosartikel: Det, som af Alla, öfver allt och alltid är trodt, år nödvändigt sann opponerar sig författaren och påstår att ett folk, som tror en sädan lära, aldrig kan vara gudfruktigt. Det torde dock, i anledning häraf, tillåtas oss att fråga. om det, som Alla, öfver allt och alltid är trodt. kan vara något annat ån den eviga Sanningen, och om denna eviga Sanning kan vara något annat än Gud sjelf? ? Svårligen torde någon, på giltiga grunder och utan sophismer, kunna göra en Slutsats, till följe af hvilken denna fråga besvarades med: nej! Den måste således besvaras med: ja!t och gudsfruktan kan man väl ej med skäl frånkänna ett folk, som tror på Gud, eller, hvad som är detsamma, den eviga Sanningen. Väl medgifves att la Mennais sats, för att komma till den slutsats, vi gjort, icke är alldeles fullständig; men om man uppställer den sålunda: Det, som af Alla, öfver allt och alltid har varit är och förblifver trodt, måste nödvändigt vara sannt, tro vi oss icke begå någon irring, då vi påstå att detta Något är detsamma som den eviga Sanningen Gud. Att gifva allmänna opinionen, åtminstone i dess hos oss vanliga bemärkelse, en sådan utsträckning och betydelse. vore rent af oförnuftigt. och kan aldrig hafva varit La Mennais mening, eller ock har han aldrig förtjent det epithet af snillrikt, hvilket författaren och flere med honom gifvit denna k:ultramontanismens försvarare. Efter att sälunda hafva yttrat sin tanke om den lära, som förkunnas af de la Mennais och det inflytande, den haft på Franska folket, fäller författaren det omdöme om samma folk: att det icke är gudfruktigt. Stöder författaren uteslutande detta sitt omdöme på den af la Mennais förkunnade sats, hvilken vi nyligen granskat, gillat och, som vi förmoda, fullständigat; så förfaller det, till följe af den sanningsenlighet, vi bevisat den innehålla. Grundar sig åter, som vi hafva allt skäl att tro, detta författarens omdöme på en närmare kännedom af det Franska Folkets religiösa författning, så kunna vi, af den orsak att vi ej äro i besittning af denna kännedom, icke förneka dess giltighet, utan lemna det ett sådant värde, som det, sälldt af. ett af vär Kyrkas mest skarpsynte öfverhufvuden, bör förtjena. Hvad vi dock tro oss vara såkre om, är det, att om ett så oblidt omdå3me blifvit fälldt om en samtida Nation eller Stat, med hvilken Riket, så mycket vi känna, står i fredligt förhållande, af någon bland de icke goda tidningarne, så kunde Hof-Canzlers-Embetet, i ett vresigt ögonblick, utan vidare omsvep hafva velat på dess ansvarige utgifvare tillämpa 9 mom. 3 8 Tryckfrihetsförordningen, äfven om han, i likhet med författaren, kunnat citera det af Guizot i DeputeradeKammaren fällda yttrande : att Fransmännen för närvarande äro utan all tro och i saknad af all, både politisk, moralisk oeh religiös öfvertygelse. Att ett sådant åtal nu icke kan sättas i fråga, det kommer sig af den höga ständpunktens, som till och med bör eminera öfver sjelfva Hof-Canzlers-Embetets konsequens. Af författarens berättelse inhemtas vidare: att vProtestantiska kyrkan i Frankrike arbetar under många svårigheter; men att den likväl icke har något öfvervåld att frukta under Ludvig PhiZipe spira; att den åtminstone icke hade det, då Guiscot, sjelf Protestant, var Minister för Cultus.f Såsom utmårkte och verksamme läÅtete sadsd n pIf örasgtantiska församlingen nämnas De Felice, för