af vår nya statsförsattning; man trodde sig hafva fått yttranderåtten endast för att jaga länsmån och fiskaler och tullbetjänter och lokaldomare och, på sin högsta, svindlande höjd, ett eller annat Landshöfdinge-embete. x Såsom sofvel ofvan på detta smågnabb, roade man sig med att utmäla en eller annan egendomsherres uppförande mot sina torpare eller att så smått smäda sin ranne. Ingen kan neka, att detta ömkliga oväsende upphört, och att publiciteten tagit en annan och riktigare stråt. Att hon ännu icke gär stadigt och säkert därpå erkännes visserligen ; men på stråten bar hon kommit. Hon har ändtligen funnit, att hon gått ut på lejonjagt, och att hon icke får öda sitt krut med att kasta småhagel efter nöiskrikor och harhpaltar. Desse begripa också nog, hvad deras fred tillhörer, för att hålla sig ur vägen och stilla, under det högdjursjagten skallar i skogen. — Ju nogare och oaflåtligare uppsigt publiciteten häller öfver den högre administrationen , desto mindre behötves — och höfves — att befatta sig med de underordnade. En annan sorts embetsmän finnas äfven, såsom sagdt är, hvilka ännu sysselsätta och länge komma att sysselsätta den allmänna uppmärksamheten, ehuru embetet icke genom sin vigt och storhet just gör Sig särskildt bemärkt för offentligheten. Det är genom sin corporations-representation och sin fasta, indelta aflöning, som presterskapet ännu år ett mål för publiciteten ; och detta skall fortfara, så länge den för embetet främmande politiska magten fortfar. Imedlertid har uppmärksamheten på presterna vändt sig ifrån det kältringaktiga käbbel om enskilda exempel på stränghet med tionde, likstol Åe., som för ett fjerdedels sekel tillbaka utgjorde themat. Folket har begynt inse att det är om större, allmännare frågor, som man skall tvista med kyrkans tjänare. Men om de underordnade embetsmännen sjelfve sålunda upphört att vara föremål för uppmärksamheten, så fortfar dock deras utnämning att vara ett så mycket interessantare betraktelseämne. Ofta undrar man, hvarföre en eller annan blir utnämnd; men det har numera blifvit ett ännu större under, att någon utnämnes. Mångenstädes skulle man hinna omskapa hela staten på kortare tid, än som i Stockholm åtgår att utnämna en Kyrkoherde, en Landtdomare, en Borgmästare. Ett par år, det är redan en bagatell; nej, tre A fyra behöfvas, för att få ett riktigt moget beslut! Vi minnas icke, huru många år Sala pastorat nu varit ledigt; men en rund tid har det varit, jemförlig med det Norrköpingska Borgmästeriets pröfningsår. Vi ha hört gissas , att meningen skulle vara att lemna aspiranterna tid att utveckla sina talenter; men vi vilja icke riktigt tro på detta förklaringssätt. Å Huru skall då fenomenet kunna förklaras? Om man svarar, att likasom det finnes impitoyablatt ministerer, böra äfven ajournanta styrelser kunna finnas, efter som ändock hvar och en bör hafva sin markerade karakter: så erkänna vi icke detta för ett tillfredsställande svar, då det just är skälet till denna ajournantism (om vi få göra ett nytt ord), som sökes. Till en början vilja vi bestämdt afvisa all misstanka om dylika partier och intriger inom vår styrelse, som flerestädes finnas. Hela verlden — åtminstone den, som läser svenska Statstidningen — vet ju, att vi äro förskonade för ministerstyrelse, detta ogräs, hvaraf andra länder plågas. Från tabouretterna uppstiga säledes inga fördärfliga, antimonarkiska invändningar och trätofrön. Icke heller hafva vi att klaga öfver detta facoritväsende. dessa löntrappor till sängkammaren, dessa bakvägar, som annorstådes inverka på utnämningar och andra regeringsåtgärder. Huru ofta och med hvilken vedervilja hör man icke — annorstädes — omtalas IH. U. Favoriten. som intrigerar emot H. E. Ministern, för att befordra en beskedlig karl, hvilken haft den lyckan att bota H. E. den förstnämndes knäbund! Huru otäckt låter det icke, att hvardera af DD. EE. har sin gunstling! — att de söka befordra denne, icke genom öppet språk i rådet, utan genom intriger vid hemliga audienser! — att vederbörande, sälunda ställd mellan två eldar, eller rättare mellan en soufflör i hvartdera örat, vill men omöjligen kan göra alla till viljes och så icke finner någon annan utvåg, än att uppskjuta dag från dag! — att recommendationerne mindre bestå i loftal öfver den egne gunstlingen än i dekrediterande vinkar om den andres, t. ex. huru han icke är fullkomligt renlärig, huru han är soupconne detre suspecte att någon gäng tala med republikaner och annat mänsklighetens atskum! — att under dessa manövrer frågan om förtjänst och duglighet slutligen glömmes och endast ett lägligt tillfälle påpassas, då antingen en af kandidaterna hunnit dö eller en af mecenaterna att ledsna, för att med fred i husetfå afgöra saken! Huru ofta som sagdt är, hörer man icke dylikt elände annorstädes ifrån I och huru lycklige äro icke vi, som aldrig höra omtalas något dylikt, utan hafva på thronen en hjeltekonung, hvilken är upphöjd öfrer allt lyssnande fill örontassel och all farhåga för hjernspöken, som, med ett orå, allena styrer riket! Men huru skall man da förklara det oförnekliga factum, hvarom vi här tala? Vi kunna icke förklara det och veta intet annat medel än att någon skulle vilja skicka hundra dukater till Svenska Akademien, för att få ett svar nästa år vid den här tiden. — — — — —2 Redogörelse för Gåfvor till de fattige inom Norsjö och Jörns Församlingar af Hernösands Stift. Från C. Fafh: 6 R:dr 32 sk. Af 4 små Systrar: 3 R:dr. Idoghet och Flit: 8 sk. I bref, med bokstäfverne M. L. i sig.: 5 R:dr. Från 3 goda Vänner: 6 R:dr 32 sk. Från W:s fyra barn, Ijelpen och J skolen varda hulpne-: 3 R:dr. Från en liten gosse: 16 sk. I bref, med bokstäfverne U. M. B. i sig., åt de gamle af de 42 hushåll, som mest sakna födan I NarsiZ och Jörns församl 2 R:dr 32 sk. Frän A. B. Å